Meditation: tåget

Jag flyger fram i den uppländska landsbygden. Hästar, kor, kyrkor, och kilometervis med öppet landskap passerar. Från Spotify kommer en spellista med pop/rockballader i hörlurarna. Det tar inte många minuter innan jag sjunker ner i ett närmast meditativt tillstånd och tankarna fåt flöda fritt.

Jag känner ett lugn i min kropp som långsamt återfunnit sig efter en turbulent tid efter examen i januari 2020. Det känns bekant och det känns bra. Om två månader påbörjar jag min AT och parallellt med den kommer jag utföra min doktorandutbildning. Jag har en plan framåt. Jag har ett stödnätverk av personer jag skulle anförtro med mitt liv. Jag är i hyfsat bra form och får sjunga i en av världens mest ansedda manskörer (åtminstone om man frågar oss som sjunger i den). Jag förstår lugnet i min kropp, och njuter av det. Men jag har lärt mig att i lugnet gror stormen. Det bästa sättet att förbereda sig är att hitta den och vidta åtgärder innan den växer sig till en naturkatastrof. För mig har meditation blivit sättet att bygga mental styrka och hantera stormarna.

Vi stannar på Arlanda. För mig symboliserar flygfälten möten. Både hej och farväl. Mitt liv har, liksom alla andra liv, varit fyllt av bägge - såväl frivilliga som ofrivilliga. Ibland är de ofrivilliga mötena de som gör störst intryck på en, och kan få en att snubbla in på stigar i livet som annars hade förblivit dolda. Uppsala har varit en katalysator för otaliga sådana möten för mig, och är det fortsättningsvis. Möten som format mitt liv. Från en liten ort där jag sällan steg utanför min bekvämlighetszon flyttade jag utomlands till en stad där jag inte kände en kotte. Det gav mig en möjlighet att börja från början, renad från alla lager av roller och masker jag hade samlat på mig under min uppväxt. Däremot lämnade flytten ett spår, en långt inrotad knut som jag inte blir av med. Knuten består av all ångest över att bo så långt från min familj, all rädsla att banden till familjen skall förtvina, all skuld över att inte kunna ställa upp i den grad jag så gärna skulle vilja. Kärnan i knuten består av bitterhet över inte kunna ses och av sorg över att i vardagssituationer inte ha möjlighet att visa mycket jag älskar och uppskattar dem. 

Allra längst in i knuten återkommer lugnet. Jag föreställer mig att alla har djupt rotade osäkerheter och rädslor som oftast inte ges någon uppmärksamhet. I mitt fall finns många, inom olika områden i livet. Ouppmärksammade påverkar de dig närmast slumpmässigt – omärkta stup på kartan som du oförberedd vandrar rätt in i. När de uppmärksammas märker du ut stupen på kartan, och plötsligt kan du navigera med dem i åtanke. I ett samhälle där vi blir matade ett konstant flöde av lycka och välfärd i våra sociala medier är meditationen för mig ett sätt att förbli grundad i verkligheten. Liksom vattendroppen innehåller oceanen föreställer jag mig att min upplevelse är en del av upplevelsen att vara människa, och något som man måste lära sig förhålla sig till istället för att trycka bort. Framtiden kommer att vara full av svåra val, avsked, förlorade möjligheter och lidande men den kommer också innehålla allt det positiva med livet. I den insikten vilar mitt lugn och jag känner hur jag långsamt börjar lämna den inre världen för att åter vara i full kontakt med den yttre.

Jag flyger fram i den östgötska landsbygden. Hästar, kor, kyrkor, och kilometervis med öppet landskap passerar. Från Spotify kommer en spellista med pop/rockballader i hörlurarna. En del har lämnat tåget, andra har stigit på. I förändringen ligger konstansen.

Bakåt, framåt, uppåt och nedåt.

Åter befinner vi oss vid tidpunkten på året då vi blickar både bakåt och framåt. ”The flower that blooms in adversity is the rarest and most beautiful of all.” Så sade den kinesiska kejsaren I Disney’s “Mulan”. Det är nu dags att leta efter dessa blommor och ta hand om dem, så att vi kan få en kollektiv nytta av ett år som i övrigt lämnat en del att önska.  

Jag upplever att jag oroat mig mer än vanligt detta år. Min handledare på jobb sade åt en av sina patienter som klagade på att livet var upp-och-ned, att det inte är så konstigt med tanke på att hela världen är det. Sanningens ord, men världen har varit upp-och-ned mycket längre än COVID-19 funnits. Vår generations största kamp kommer bli den mot klimatkrisen, och den har börjat för länge sedan vare sig vi vill se det eller inte. Jag oroar mig för vårt förhållande till naturen och vad det kommer kosta oss. Vi måste sluta överkonsumera, vi måste minska våra utsläpp, vi måste motarbeta skövlingen av regnskog och arbeta för att skapa större naturreservat som säkrar fortlevnaden för en större andel av jordens arter. Vi behöver ett mer hållbart fiske och renare energi. Vi har en massutdöendevåg på gång, och om vi inte aktivt bekämpar den klimatkris som pågår finns en risk för att naturen går i en riktning vart människan som art inte kan följa henne. Som Sir David Attenborough sade i sin senaste film, ”A life on this planet”: ”We are apart from nature; it is now time we, once again, became a part of it.”

Klimatet har dock inte varit mitt enda skäl till oro. Jag har under hösten haft tid för reflektion, meditation och långa samtal kring mitt yrkesval – tid jag inte hade efter examen i våras. Den brännande frågan som vuxit fram under flera års tid, som jag egentligen ignorerat av skälet att jag ansett att jag lagt ner för mycket tid på det för att ens acceptera att frågan ens finns, är: gör jag rätt resa? 

Vad jag tror mig kommit fram till är att denna typ av funderingar inte enbart drabbat mig, utan att de flesta drabbas under något skede av ens livsbana men måhända på olika sätt. Jag har ändrat min uppfattning från att bara skjuta ifrån mig dessa tankar till att uppleva att det är en otroligt viktig del av ens yrkesmässiga val och professionella utveckling att våga lufta allt tvivel man bär på. Gör jag rätt, är jag mig själv, trivs jag, vilken nytta gör jag, vad spelar det för roll? Dessa existentiella frågor är de som ger ens livsbana individuell projektion och gör den meningsfull, men vägen dit går för många genom en skog av tvivel, ångest och osäkerhet. 2020 har för mig varit en vandring genom denna skog, och för de som tar sig igenom den vill jag bara säga att den inte är oändlig och att vandringen blir lättare om man tar stöd från sina närstående. 

Ett sista orosmoln som 2020 inneburit handlar om medias ansvar i samhället (inte minst i krissituationer eller vid demokratiska val), om förhållandet mellan vedertagen kunskap och konspirationsteorier och om gemene mans förmåga till kritisk värdering av information. Det har alltid funnits de, som av olika anledningar inte vill kännas vid sanningar som övriga samhället verkar godta. Ett av problemen som uppkommit sedan födelsen av sociala medier är att man i allt högre grad kan hitta information som bekräftar ens egna uppfattningar, och att dessa program dessutom skräddarsyr ens flöde på ett sätt som motsvarar ens förväntningar. Jag kan rekommendera ”The social dilemma” på Netflix för en intressant förklaring av detta. Man kan tycka att det är en bra sak att man får en anpassad upplevelse på internet, men det är pudelns kärna: avsaknaden av motargument och brist på exponering för andra förklaringsmodeller och uppfattningar än den/de egna skapar ett intolerant debattklimat. Om man inte är duktig på källkritik finns även en stor risk för att konspirationsteoretiker och extremgrupper får fotfäste. Resultatet blir polarisering, vilket vi ser extremvarianter av under hela historiens gång och oroväckande tecken på under de senaste decennierna världen över. Om man blickar mot väst (USA) kan man följa med hur polarisering på samhällsnivå ser ut. Vi måste lära oss förhålla oss till sociala medier, sociala medier måste ha regelverk som begränsar hur man kan utnyttja deras funktion utan att skapa censur och vi behöver motarbeta den polarisering som redan finns. Detta blir ytterligare en utmaning vi redan nu befinner oss och som vår generation, för mänsklighetens skull, behöver ta sig an. 

2020 har varit ett omtumlande år, men en del saker har kristalliserats ut för mig. En ökad tilltro till mina närstående, en medvetenhet om de utmaningar vi står inför och en plan för att göra det jag kan för att bidra till att lösa dessa problem är mitt kvitto. Vad är ditt? I väntan på vad nästa år för med sig önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År. 

Ett etiskt förkastligt beslut

Vad definierar ett bra beslut?

Det finns flera aspekter man tar i beaktande i bedömningen om ett beslut är bra eller inte –tidpunkten, kunskapsunderlaget, framtidsutsikterna för förslaget, beslutsfattarnas motiv, beslutsfattarens grad av konsekvens, samt intuition – ”känns” det rätt?

Raseborgs samjour stänger från och med hösten. HUS styrelse beslutade om detta med rösterna 11–5 (+ 1 blank röst) den 6.4. Styrelsen har under de senaste åren, vilket inte minst framgår ur beredningen inför mötet den 6.4, konsekvent varit av åsikten att samjouren skall övergå i en heldygnsjour bemannad av allmänläkare. En förundersökning har gjorts i vilken experterna entydigt var av åsikten att samjouren bör kvarstå. Läkare och annan vårdpersonal både i Raseborg och annorstädes har höjt rösterna för samjourens överlevnad, över 10 000 namn har samlats in i ett försök att visa det folkliga stödet för samjouren, lokala riksdagsledamöter har engagerat sig och försökt lyfta frågan och hade det inte varit för coronaviruspandemin hade en offentlig manifestation ordnats. Allt detta till trots beslutar man om att stänga samjouren med förklaringen att det har varit svårt att rekrytera läkare och att ”vårdbehovet har förändrats”.

Jag har ingen insikt i hur man utbildar finska läkare inom sjukvårdsetik, men jag blir osäker på om beslutsfattarna i denna fråga fått någon sådan utbildning alls. I Sverige där jag utbildats har riksdagen officiellt antagit människorättsprincipen, behovs- och solidaritetsprinciperna samt kostnadseffektivitetsprincipen. Dessa förhåller sig till varandra i hierarkisk ordning och bör även beaktas i den ordningen.

I detta fall kan vi konstatera att människorättsprincipen inte uppfylls. WHO har redan 1946 uttalat sig om att hälsa är en fundamental mänsklig rättighet. Jag är tveksam till hur väl folkhälsa kommer kunna upprätthållas i Västra Nyland framöver. Befolkningen är 1) äldre än genomsnittet, 2) sjukare än genomsnittet och 3) mer sjukvårdskrävande än genomsnittet (vilket även omfattar den specialiserade sjukvården). Det låter bakvänt att man då skall stänga en fungerande vårdinstans. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de svårast sjuka och svagaste skall prioriteras vilket inte är fallet. Kostnadseffektivt är det kanske om man bara räknar in kostnaden för specialiserad vård lokalt, men totalkostnaden tror jag inte blir mindre bara för att samjouren stänger. Det kommer ske fler vårdrelaterade skador i och med att tillgängligheten för den specialiserade vården minskar.

HUS har tänkt sig att den ökade transportsträckan är ekonomiskt hanterbar men jag är inte av samma åsikt. Dels kommer transporten bli kostsam, men framför allt kommer det drabba patienterna 1) tidsmässigt och 2) vårdmässigt med sämre vårdtillgänglighet. Samtidigt upptar dessa onödigt långa transporter resurser som kunde användas annanstans. Det är långt till Lojo från Hangö, Bromarv andra samhällen i Nylands ”marginal”. Man kan diskutera hur gamla, sjuka individer skall orka med den 2-timmars enkelresa som kan bli aktuell för att komma till sjukvården. I Dragsvik finns en garnison från vilken det oregelbundet regelbundet kommer såväl beväringar som personal i behov av medicinsk tillsyn. Sommartid sväller befolkningen i området med både turister och huvudstadsbor – möjlighet och beredskap att ta hand om sjukdom (ett behov som obönhörligen uppstår) är av yttersta vikt. Språkfrågan är ytterligare ett stort frågetecken.

Media har under de senaste månaderna vid upprepade tillfällen diskuterat detta utförligt. Det är således ingen ny information men samhällets konsensus både bland lekmän, vårdpersonal och speciellt rekryterade experter är att man ställer sig tveksam till hur mycket pengar man i slutändan skulle spara samt att nackdelarna med en nedläggning överväger fördelarna. Man är rädd för att den svenska servicen skall begränsas, att transportsträckorna blir så långa att 1) tröskeln för att söka vård blir högre och 2) den akuta vården inte fås tillräckligt fort. Jag vill bygga vidare på dessa resonemang. Vården är inte i ett vakuum, avgränsad från resten av samhället. Tvärtom är vårdapparaten i alla avseenden en viktig del av samhället och de två interagerar inom samtliga sektorer. I Raseborg utgör sjukhuset en av de viktigaste aktörerna för arbetstillfällen inte bara för de som jobbar där utan även för lokala aktörer inom andra branscher. Det är således rent ut sagt korkat att i en kostnadseffektivitetsanalys endast räkna på hur mycket pengar man skulle spara genom att stänga sjukhuset och istället transportera akuta fall till Lojo/Helsingfors då man inte beaktar vilka konsekvenser en stängning av samjouren (och i förlängningen en nedmontering av den specialiserade sjukvården) har på regionen i stort.

Alla har rätt till en god vård på lika villkor. Syftet med hälso- och sjukvårdslagen (HSL 1 kap. 2§) är att ”1. främja och upprätthålla befolkningens hälsa, välfärd, arbets- och funktionsförmåga och sociala trygghet; 2. minska hälsoskillnaderna mellan befolkningsgrupperna; 3. sörja för lika tillgång, kvalitet och patientsäkerhet när det gäller den service som befolkningen behöver; 4. öka klientorienteringen i hälso- och sjukvårdstjänsterna samt 5. förbättra primärvårdens verksamhetsbetingelser och samarbetet mellan aktörerna inom hälso- och sjukvården, mellan de olika kommunala verksamheterna och med andra aktörer när det gäller att främja hälsa och välfärd och att ordna social- och hälsovården.”

HUS har uttryckt två aspekter som föranleder deras beslut: den ekonomiska biten samt rekryteringssvårigheterna. Den ekonomiska biten tror jag kan härledas från att befolkningen i Västra Nyland är äldre och sjukare än Nylands befolkning i genomsnittet. En aspekt som är värd att belysa är dock att dessa uträkningar beaktat kostnaden för offentlig vård. Man kan fråga sig var användningen av privata vårdtjänster är större, Helsingfors eller Raseborg? Hur skulle kostnadskalkylen se ut om man räknade ihop båda sektorernas sammanlagda kostnad?

Det är svårt att rekrytera läkare, även allmänläkare, till området. En stor del av de akuta åtgärderna har redan nu centraliserats men i fall av akut svår infektion, mindre frakturer, intoxikationer, hjärtproblem som inte kräver ballongsprängning, lungsjukdom etc. fyller samjouren på en viktig funktion även på ett mindre sjukhus. Man skall ej heller underskatta vikten av att ha tillgång till specialiserad vård i närheten av hemmet. Det har konstaterats att vården som fås i Raseborg inte har sämre kvalitet än i övriga Nyland och att tillgängligheten ofta är bättre. Huvudstadsregionen skickar regelbundet patienter till Raseborg då de själva haft platsbrist. Borttagandet av samjouren leder till en nedmontering av den specialiserade vården vilket inte kommer underlätta rekryteringsproblematiken. Även allmänläkarna kommer vara tvungna att parera denna förändring på flera sätt, inte minst genom att de plötsligt behöver hantera en stor del av den bulk som utgör den specialiserade sjukvårdens patientklientel samt står inför en i det närmaste explosionsartad ökning av antalet jourer som behöver tillsättas.

Sammanfattningsvis kan man säga att HUS styrelse konsekvent varit av en åsikt som med all rim och reson inte gynnar befolkningen. Det är inte alls säkert att beslutet kommer gynna samhällsekonomin. Tvärtom tror jag att de lokala effekterna kommer bli dramatiska. För de som inte blir arbetslösa blir det aktuellt med arbetsplatsbyte där pendlingssträckan kommer förlängas markant vilket äter energi, kostar mycket samt försämrar arbetsmiljön. I längden riskerar detta leda till utbrändhet och sjukskrivningar. Stängningen av samjouren vid Raseborgs sjukhus är inte bara svårförsvarat samhällsekonomiskt och medicinskt utan dessutom såväl etiskt förkastligt som juridiskt oacceptabelt. HUS styrelse visar med sitt beslut att de är politiker som inte lyssnar på folket, experter eller fakta och det gör mig upprörd att människor med de egenskaperna sitter på dessa positioner.

Jag är läkare, inte siare, men den här gången vågar jag mig på en förutsägelse: vi kommer inte se en ökad kostnadseffektivitet totalt sett. Inget talar för detta. Vi kommer sannolikt se en minskad kostnad för specialistsjukvård i Västra Nyland, men det kommer vara på bekostnad av folkhälsa. Min gissning, baserat på det resonemang jag presenterat ovan, är att det kommer leda till ökade transportkostnader, minskad tillgång på svenskspråkig service, ökad centralisering av vården med minskad tillgång på avancerade vårdinsatser i de mer perifera delarna av Västra Nyland. Resultatet kommer vara en försämrad möjlighet till uppföljning av de sjukaste personerna. Vården i området kommer inte kunna bedrivas i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen.

Det finns flera aspekter som man tar i beaktande i bedömningen om ett beslut är bra eller inte. I detta fall fattas beslutet inte bara mitt i en pandemi utan även mitt i beredningen av en hälsovårdsreform vilket är en ytterst tveksam tidpunkt att ens diskutera och än mindre fatta ett beslut med så stora konsekvenser. Kunskapsunderlaget talar emot beslutet och de lokala för att inte säga regionala effekterna kommer vara dramatiska. HUS styrelse har fattat ett beslut som känns fel på alla punkter men har varit obekvämt konsekventa i sin handläggning. Frågan är vad de tror sig kunna uppnå med detta beslut? Centralisering? Är det en språkpolitisk fixering? Eller är det en fix idé som fru ordförande i HUS fått för sig att driva igenom om det så är det sista hon gör?

Nyårshälsning 2019

När året 2019, för att inte säga 2010-talet, drar ihop sig och övergår i nästa dito är det ett tillfälle att blicka tillbaka – och genom det blicka framåt. Ett decennium som för mig inneburit många år på skolbänken och fungerat som språngbräda för det hägrande decenniet.

Utöver den enorma personliga utveckling jag upplevt under decenniet som gått har jag även gradvis blivit mer varse om världen omkring mig och varje individs plats i den. En plats som inte är självklar för alla och som många dagligen kämpar för med livet som insats. En värld där monetär framgång prioriteras över både mänskliga rättigheter och planeten. Militära kupper och krig som utkämpas inte så mycket av meningsskiljaktigheter som av maktlystenhet och girighet. Detta är det träsk vi lever i. Men i allt kaos och mörker finns ledstjärnor inom alla samhällets sfärer som möjliggör att även ljus och hopp frodas, som vi klänger fast vid för vår egen mänsklighets skull.

När jag tänker på det senaste decenniet tänker jag huvudsakligen på klimatkrisen som tyvärr inte fått den uppmärksamhet den förtjänar av ett enda land på hela jordklotet, invandrarkrisen som drabbade Europa under 2014 och som visade precis hur likgiltig västvärlden är för andra människors lidande, ”Brexit” som visar hur en hel befolkning (eller ja, en majoritet i alla fall) kan få för sig att man klarar sig bättre på egen hand än med andra samt #metoo vars efterdyningar fortfarande skakar om våra länder. Alla dessa ”kriser” framhäver av varandra oberoende beteenden som är typiska för mänskligheten: faktaresistens, ansvarslöshet för processer vi själva orsakat, överskattning av den egna förmågan samt maktmissbruk. Beslutsfattarna får avgå och politiska sprickor bildas när kriser som dessa uppstår. Däremot borde hela befolkningen även rannsaka sig själv: politikerna speglar sin befolkning och den politiska debatten samhällets samtalsämnen.

Vad som är rätt och fel i en särskild situation kan inte förutsägas, men vi kan med hjälp av historisk kunskap, etik och samarbete skapa de bästa förutsättningarna för ett gott utfall. Detta kräver en befolkning som är utrustad med dessa förmågor, vilket kräver utbildning som håller måttet. Jag läser med förskräckelse om hur det är svårt att hitta behöriga lärare och hur PISA-resultaten med tiden blivit internationellt sett allt sämre. Finland har ett av världens bästa skolsystem, och för att förbli det krävs att vi är nytänkande och modiga. Vi har kompetensen men inte självsäkerheten att vara nytänkande. Vi skulle kunna vara det. Framtiden kommer behöva det. Världen blir allt mindre, konkurrensen allt hårdare och det diplomatiska klimatet allt kallare. Nya förhållanden kräver kreativitet och aktivt tankearbete och att lära sig tänka är något helt annat än att recitera tidigare inlärd kunskap. Fokus för grundutbildningen borde således inte enbart vara att lära sig kunskap utantill utan att i högre utsträckning lära sig applicera denna på sin omvärld och genom analys och association komma till nya slutsatser. Endast då kan vi skapa framgångsrika framtida ledare och ett samhälle som fortsättningsvis är attraktivt.

Ledarskapet i en organisation har visserligen ansvaret för ramverket för dess verksamhet och rent teoretiskt ansvaret för var som händer i organisationen. I praktiken är detta ansvar dock inte enbart ledningens. Detta gäller i hemmet, på arbetsplatsen, i kommunen, i länet, i landet. Var och en av oss har ett ansvar för våra egna val och våra egna prioriteringar. Var inte den som ser tyst på när en annan blir felbehandlad. Var inte den som tolererar att rasism och homofobi frodas. Var heller inte den som aktivt bidrar till en allt mörkare framtid för vårt klimat. Rädsla, fördomar, okunskap och likgiltighet är känslor och inställningar man måste få bukt med. Genom tyst acceptans sprids dessa beteenden istället för att dö ut. Genom utfrysning och ignorans av problemen frodas felkunskap och ilska. Enda sättet att råda bot på dem och göra samhället mer inkluderande och mer miljösmart är att sätta sig ner vid ett bord, inkludera olika synsätt och inställningar samt utbilda sin befolkning. Lätta saker att säga, svåra att förverkliga. I Finlands fall är jag optimistisk – vi har en ung och driven regering som är kompetent och villig att ställa ambitiösa men realistiska mål för det framtida Finland, samt en vis president med en välkalibrerad åsiktskompass.

Alla utkämpar vi en svår strid, men våra demoner är olika både till väsen och uttryck. Detta gäller såväl på individ- som på samhällsnivå. Må ledare i alla kretsar bli medvetna om detta under det kommande decenniet. Förståelse för din nästa och empati för de livsöden man möter är kärnan i den mänskliga interaktionen. Kreativitet och mod är bägge nödvändiga för att utveckla, utvecklas och ta sig framåt. Genom dessa föds möjligheten att istället för att skapa barriärer riva ner dem, att istället för att frysa ut inkludera. Må 2020-talet bli ett årtionde vi minns som årtiondet då vi tog tag i problemen istället för att sopa dem under mattan och som årtiondet då vi orkade lyssna och hjälpa istället för att lägga händerna för öronen och stänga ögonen. Ett årtionde då vi vågar tänka och skapa nytt och inte väljer ”the beaten path” utan vår egen väg. Med dessa ord önskar jag er ett Gott Nytt År!

Våra sinnens demoner

Mobbning är vanligt, invalidiserande och ett återkommande tema i samband med skolstarterna. För att identifiera såväl offer som utövare krävs ärlighet och mognad hos både lärare och föräldrar. Offren behöver allt stöd de kan få, men även utövarna är ofta i behov av hjälp. Jag vill tro att mobbningen sällan är utav ren ondska. I vår ilska mot utövarna får vi inte glömma att de är barn som ofta bär på stora osäkerheter som de inte kan hantera på ett moget sätt och att man genom att stödja dem ofta kan finna roten till det dåliga beteendet. Ett tätt och bilateralt samarbete mellan skolan och hemmet är enda sättet att nå en lösning som gynnar alla inblandade.

Under högstadietiden var jag kortväxt, sen i puberteten och hade fula glasögon. Då jag dessutom var högpresterande fyllde jag 4 av 4 kriterier för ocoolhet. Min årskurs hade ny klassfördelning inför högstadiet och jag var på en ny klass utan mina närmaste vänner. Resultatet var 3 år som inte går till historien som mina bästa. Samtidigt var mitt privata liv av olika orsaker oordnat vilket måhända gjorde att mitt behov av stöd inte sågs.

Jag har många gånger funderat ifall det jag gick igenom är tillräckligt att kallas mobbning eller om det tillhör normal högstadiejargong. Kanske jag bara inte kunde hantera högstadiemiljön? Det är inte som att jag var den enda som fick mig en känga med jämna mellanrum, men en för mig väsentlig skillnad var att jag ofta fann mig förnedrad och förminskad av dessa kängor. Skamkänslorna i den mobbades vardag är intensiva och ofta det som kännetecknar mobbningsfall – likvärdigt jävlas med varandra är någonting helt annat och en del av det sociala spelet. Jag anser mitt fall ganska lindrigt, men det hettar fortfarande om mina kinder bara av att tänka på det.

Min konflikträdsla och min strävan att hålla människor nöjda debuterade i dessa tider. Jag började göra teorikompendier i fysik som jag delade ut åt klassen. Svepskälet var att jag var ”tvungen att lära mig materialet” och visst: jag lärde mig massor. Det riktiga skälet var dock att jag ville få mera socialt kapital. Då en konflikt uppstod vek jag mig direkt för att jag inte ville att mitt förhållande till klassen skulle bli värre än det redan var. På så sätt blev två av mina attribut, ”flexibilitet” och ”vänlighet”, korrupta: ”konfliktundvikande” och ”betjänande”. Förvirringen över att inte få några vänner gjorde mig osäker på min egen förmåga och min stil. Jag började dölja denna osäkerhet med teoretisk kunskap och genom att upprätthålla ett perfekt beteende. Det bör påtalas att jag inte klarade av detta hemma, där den i övrigt välreglerade tonåringen kunde få oprovocerade raseriutbrott. Jag har än idag svårt att öppna upp för andra av rädsla att de inte skall acceptera mig, och finner ofta att jag döljer denna osäkerhet i lager av skydd och ett sken av ”perfektionism”. Jag har tagit avstånd från rusmedel, inte för att jag inte tycker om känslan eller för att det inte är gott utan för att jag är rädd för att släppa kontrollen över mig själv – tänk om folk inte gillar den de ser?

 

Demoner existerar. Osäkerheter som gnager våra själar och hemsöker vårt medvetande. Fördomsfulla och dömande tankar som gradvis korrumperar vår omdömesförmåga. Avundsjuka och hat som avskärmar oss från varandra. Ohälsosamma beteendemönster som härstammar från perioder i våra liv där de behövdes för att överleva men hemsöker oss långt senare. Dessa beteenden är inte uteslutande dåliga: goda karaktärsdrag såsom vänlighet, flexibilitet och disciplin kan också bli ohållbara. Lyckligt omedvetna om vårt inre krig fortsätter vi leva som vanligt, tills vi plötsligt en dag inser att vi inte längre mår bra.

Man kan fråga sig varför vi är så dåliga på att upptäcka våra egna demoner. Jag uppfattar mig själv som hyfsat emotionellt kompetent, men jag har under det senaste året haft en nästan konstant känsla av att någonting är fel. Jag har analyserat mitt liv ur otaliga perspektiv genom text, tal, musik och studier men inte kunnat hitta någon uppenbar orsak till varför det känns illa. Under sommaren har jag haft mer tid att reflektera och jag har funderat kring hur mina beteenden, tankar och känslor påverkar min vardag. Slutstation för alla dessa reflektioner är min tidiga tonårstid. De flesta ohälsosamma beteendena jag identifierat, över ett decennium senare, har haft sin debut under denna tid.

Beteenden är vårt sätt att anpassa oss till vår miljö. Med tiden blir de så integrerade i våra liv att vi inte ens uppfattar dem som avvikande. De är inte nödvändigtvis skadliga utan är ibland önskvärda, åtminstone när de uppkommer. Om de däremot hänger kvar som ett ärr efter en skada kommer vi aldrig riktigt att kunna gå vidare. Ohälsosamma beteenden är signaler på något obearbetat i vårt förflutna, skyddsmekanismer som blivit förlegade. I vissa fall vill vi behålla dem efter att ha bearbetat deras uppkomst, medan vi andra gånger väljer att förändra dem. Oavsett fallet kräver det en medvetenhet om deras existens.

Vårt psyke anfalls obönhörligt av våra demoner, i vilken skepnad de än kommer. De uppstår och slår oss följe under livet och påverkar oss negativt om de inte bearbetas. Vi skadas inte fysiskt av dem, utan de ger sig till känna i mer subtila former. Illabefinnandet som uppstår blir fokus för ångest, nedstämdhet och irritabilitet. De orsakar tankar, känslor och beteenden som i längden ger funktionsnedsättning och lidande. På så vis bromsar de vår egen personliga utveckling och styr oss in på vägar vi kanske inte vill gå. Först jobbar de i skuggorna, men liksom vattendropparna tär igenom berg tär demonerna genom oss. Genom att identifiera och jobba med dem kan vi hitta alternativa vägar och få bättre kontroll över våra liv och våra möjligheter, med bättre psykisk hälsa som följd. Det kräver en öppenhet och ärlighet med sig själv och med andra som kan kännas ovan och ur plats till en början, men som med tiden gör att vi finner oss själva i uttryckets fulla andemening.

Fågelungen

Jag kan tänka mig att fågelungen som skall lära sig flyga upplever såväl ångest som panik första gången den faller mot marken, innan den vet att vingarna bär. Hur skulle den kunna känna något annat? Men fallet möjliggör att den tar sina första vingslag och förvandlas från omkringskuttande kattmat till en symbol för frihet. Rädslan är både naturlig och förståelig men ogynnsam: vid närmare analys inser man att fågelungen som inte lär sig flyga inte överlever länge, oavsett om den försöker lära sig eller inte.

Den förlamande känslan av ångest. Sannolikt har alla ett eget, djupt personligt förhållande med den. Jag förknippar den med en kall, hård knut mitt i bröstet. Den gör att man inte kan andas, den får en att vilja krypa ihop i ett hörn och avskärma sig från världen. En oinbjuden gäst på ens väg mot ens mål.

Människor lär sig inte flyga, men man provar likväl sina vingar genom hela livet. Jag tror att vi uppnår de bästa versionerna av oss själva endast när vi formas av de krav våra högsta drömmar utsätter oss för. Det är ångestfyllt, stressande och vi finner ofta oss själva i situationer vi överväger att backa från. Fågelungen faller mot döden innan den, befriad, tar sina första vingslag. Ingen har sagt att det är lätt att uppnå sina drömmar - om det känns lätt kanske det inte är rätt dröm.

Nästan allt vi upplever kan lära oss någonting. Oavsett om det är sorg, lycka, förälskelse, stress eller ångest finns det beteenden, känslor och konsekvenser som vi kan utvärdera och kanske i framtiden komma att omvärdera. Man måste våga öppna sig själv för vad man verkligen känner och betrakta helheten: känslan, de faktorer som utlöser den och vad den får oss att göra.

Jag inser att känslan av ångest inte är permanent. Jag förstår att den signalerar att jag tänjer på mina gränser, vilket är exakt vad jag vill göra. Samtidigt tvingar den mig till reflektion över min egen inställning till livet, min förebådande examen och framtida yrkesliv. Är min ångest en manifestation av att jag försöker påverka saker som inte är i min makt att påverka? Innebär den att jag bryr mig för mycket om hur jag framställs inför andra? Är det möjligt att den signalerar att jag är på fel väg? Eller är den bara meningslös?

Vi kommer alla att tidvis utsättas för livshändelser som får oss att tveka. Dessa situationer bör leda till självreflektion. Genom att hanteras omsorgsfullt kan de framhäva både styrkor och brister i vår karaktär. Vi måste identifiera dessa och jobba med dem för att uppnå en grad av självkännedom som ger oss frihet att utvecklas. Aristoteles lär ha sagt att intelligens är förmågan att underhålla en tanke utan att acceptera den. Jag skulle säga att vägen till självkännedom kräver modet att underhålla sina tankar och känslor och lägga ord på varifrån de kommer. Då, och endast då, kan våra vingar bära och vi kan flyga fria i ordets fulla bemärkelse - och det är endast i frihet vi kan uppnå vår fulla potential.

Bete på bottnen fångar ingen fisk

”Den bibliotekarie som läser är förlorad.”, sade litteraturprofessor Lars Burman - som sedermera själv blev bibliotekarie. Hans far hade i tiden sagt samma sak åt honom, och han valde att yttra orden åt mig under en konversation vi hade efter ett av körens framträdanden.

Jag vet inte varför orden stannade med mig men jag har funderat en hel del på frasen efter att jag hörde den. Jag har valt att se på den ur ett mer allmänt perspektiv – att det finns ett behov av en viss distans till ens profession för att inte förtäras av den. Man kan dock fråga sig: varför skulle man inte låta sig drunkna i sitt förvärv? Varför skulle man inte sträva efter att bli den bästa inom sitt område eller att bidra med så mycket man bara kan till de delar av samhället man har kompentens inom? Skulle det vara själviskt att inte göra det?

Jag tror att det som krävs för att inte drunkna är balans. När man metar har man en tyngd som man fäster krok och bete till, men man har också ett flöte som ser till att allting inte sjunker till botten. Oavsett hur bra ditt bete är gör det absolut ingen nytta om det ligger på havsbottnen. Du behöver ditt flöte för att stanna på rätt djup och ha nytta av ditt bete.

Inom dagens hälso- och sjukvård ses tyvärr en stor grupp sakkunniga som i princip alltid är överarbetade (antingen subjektivt eller objektivt) och ofta på gränsen att bränna ut sig. Redan under studietiden på läkarprogrammet är det många som känner att det inte finns tid att engagera sig i något ”roligt” – det är bara studier och engagemang relaterade till studierna som gäller. Detta blir bara värre i takt med att karriären går framåt och jag tror det är av yttersta vikt att hitta något – helt odefinierat vad – som kan fungera som ens flöte.

Mitt flöte har varit musik, i princip genom hela studietiden. Först var det storband som gällde, under en period både storband och kör och nu framför allt kör. Gemenskap och social kontakt utöver mitt ”värv” låter mig försvinna en liten tid, får stressen att lätta och känns allmänt bra. Det behöver givetvis inte vara konst – det kan lika gärna vara någon form av idrottsaktivitet. Det viktiga är att det finns någonting som inte är relaterat till det du gör hela dagen, varje dag. Många större universitet, ex. Harvard, skriver redan innan man kommer till informationen om hur man ansöker till programmet att de rekommenderar någon form av fritidsaktivitet som man idkar på minst hobby-, men helst på en högre nivå, och anger sport eller musik som exempel. Deras motivering? Studierna kräver mycket av en, både fysiskt och psykiskt, och man behöver något annat att tänka på för att bibehålla en god hälsa. Låt oss kalla det en motvikt, helt enkelt.

Orsaken till varför jag tidigare skrev att det är viktigt att det *inte* är inom samma område man studerar är att hobby och jobb annars riskerar bli samma sak. En musiker kan absolut lyssna på musik i avkopplande syfte men kanske inte skapa musik utan att lägga in sina professionella tankar i produktionen. Det blir helt enkelt svårt att se på verksamheten som ”avkopplande” om det är samma sak man normalt gör. Detta är min uppfattning: det finns säkert folk som klarar av det men det är en utmaning och riskerar att, istället för att vara det flöte det var tänkt att vara, bli en extra tyngd som gör att betet når bottnen ännu fortare.

Ett argument jag ofta hört är att man inte hinner göra annat pga. att plugget/jobbet tar så mycket tid – man skulle inte hinna med allt man måste hinna med. Detta är en tankefälla! Saken är, att man de facto blir effektivare av att göra något annat med jämna mellanrum. Även när du gör det odefinierade ”annat” jobbar ditt undermedvetna med att kategorisera den information du tidigare tagit in. Det är rentav nödvändigt att ge hjärnan en liten paus ibland för att hinna behandla alla fakta och göra något vettigt av den, eller för att kunna ta sig an sitt arbete med nya krafter när det är dags att återanvända till jobbet.

Frågan jag ställde i början av texten angående ens bidrag till samhället är således rätt fråga men i fel avseende: du kan endast uppnå den bästa versionen av dig själv genom att, något paradoxalt, dela ditt fokus. Med ett odelat fokus kanske det verkar ”lättare” eller ”snabbare” att bli en expert inom sitt område, men jag anser det mindre värdefullt om man samtidigt blir cynisk, oempatisk och utbränd. Enda sättet att orka jobba hela karriären inom något som tidvis kräver så mycket av en, både socialt, fysiskt och psykiskt, som sjukvård är att se till att ens liv runt omkring sjukvården känns bra. Jag hävdar att arbete är en del av livet men det är inte hela livet – många av livets viktigaste delar ligger utanför arbetet och man måste ha energi och lust att vara närvarande även utanför sitt arbete. Detta kräver ett flöte.

I dagens värld finns så mycket som tär på oss, så mycket som får oss att tappa tron på oss själva. Om vi skall orka behöver vi något som istället för att slita ned oss ger oss energi och livsglädje. Vi behöver något som inte förbrukar utan bygger upp vårt självförtroende. En hobby gör allt detta och samtidigt möter du människor med olika bakgrund i olika skeden av sina liv – alla med en gemensam passion för det odefinierade ”annat” som är din hobby. Håll fast vid den och försvara den: den är viktig!