Christopher Tin är en prisbelönt amerikansk kompositör som gillar att experimentera. Hans musik är huvudsakligen skriven för symfoniorkestrar med eller utan kör men har ett genomgående tema: världen. Han har släppt två album, vilkas namn är ”Calling all Dawns” och ”The Drop that Contained the Sea”. Det först nämnda albumet innehåller 12 stycken som alla är skrivna på olika språk, baserade på texter, dikter och ordspråk typiska för regionen de representerar. Jag är extremt imponerad av hur kompositören lyckats ta del av dessa historiska verk från världens alla hörn och lyckats skriva musik som lägger dem i sitt rätta kulturella sammanhang samtidigt som han väver in allting i sin egen stil. Resultatet är ett album som inte bara tar oss över hela världen rent musikaliskt utan även visar att de tankar och idéer som människor historiskt sett haft världen över är väldigt lika. Detta är något som i mitt huvud verkligen sätter perspektiv på ens världsbild. Det är tyvärr allmänt att i dagens samhälle höra misstänksamma, rasistiska uttalanden om folk med annat tankesätt, annat ursprung eller annan kultur än lokalbefolkningen – om det är något som historien visat är det att de tankar människan haft om vår existens i slutändan är ganska lika.
Jag har ännu inte hunnit lyssna igenom Christopher Tins andra album: ”The Drop that Contained the Sea” men liksom ”Calling all Dawns” innehåller det stycken som är producerade med olika kulturella bakgrunder i åtanke. På sin hemsida beskriver kompositören albumet på följande vis: ”Liksom varje vattendroppe innehåller de element som utgör havet innehåller även varje människa de element som utgör mänskligheten.” Citatet fastnade i mitt huvud och ledde till nya tankar. Det är något så otroligt rent och sant i den meningen: vi har alla, om man går tillräckligt långt bakåt i tiden, ett gemensamt ursprung. Vi är alla människor, fulla av både mer och mindre unika styrkor och brister. Vi är inte ensamma. Vilket leder mig till att fundera: Varför krigar vi sinsemellan? Varför är vi fast beslutna att försöka styra över andra och påverka främmande kulturer så att de i högsta möjliga utsträckning efterliknar vår egen? Varför hjälps vi inte åt att ta hand om denna underbara, fantastiska planet vi bor på istället för att rusta upp kärnvapen och ge varandra misstänksamma, förstulna blickar?
När människans stamfader levde som jägare och samlare på Afrikas slätter, var det något som gjorde att ursprungsmänniskorna enades och tog hand om varandra. Studier av andra primater för att inte säga med oss mer avlägset besläktade arter som lever i flock tyder på att flockbeteendet är ett väldigt vanligt förekommande fenomen – upp till en viss flockstorlek. Efter att en flock uppnår en storlek på några hundra individer splittras de och går skilda vägar, ofta på grund av rivalitet mellan ledarkandidaterna. Det är inte en långsökt tanke att även de första människorna gjorde så. Yuval Noah Harari skriver om detta ämne i sin bok ”A brief history of humankind”. Hela boken kretsar egentligen kring ett och samma tema: vad gör vi här? Den behandlar vilka faktorer som i tidernas begynnelse ledde till att vi blev den art som skulle erövra världen, trots att vi är små och svaga i förhållande till många andra arter som vandrat och vandrar på jorden. En viktig del i framgångshistorien som utgör Homo Sapiens är att vi har lyckats skapa samhällen som inte bara utgörs av ett hundratal individer utan miljontals individer. Hur kommer det sig att vi, till skillnad från de otaliga andra arter som finns, har klarat av att skapa så stora, fungerande samhällen?
Kommunikation och kognitiv förmåga utgör två väldigt viktiga faktorer, men Harari tror att detta till en viss grad kan tillskrivas sociala konstruktioner såsom religion. Han tror att man genom att skapa en social struktur som alla kunde följa lyckades ena individerna i samhället på ett djupare plan: man fick en gemensam tro, en djupare mening till att samlas och ta ett gemensamt ansvar för klanens överlevnad. Det leder förstås till en viss krock med vad vi anser vara religion: plötsligt är det inte längre ”Guds ord” utan ett verktyg som skapats av någon smart shaman som hade ett specifikt mål – att ena individer och möjliggöra att större och säkrare samhällen skapas. ”Safety in numbers”, heter det ju på engelska, och det ligger något i det. Liksom alla andra arter som finns delades vi ändå upp i flera samhällen som levde parallellt vilka, i enlighet med vår historia, utan att tveka började strida sinsemellan. Så småningom var det dock inte religionen som styrde, utan karismatiska ledare eller ideologier. I dagens läge är det framför allt ideologi som styr vår världsbild, och i takt med att vi blivit allt mer globaliserade har olika ideologier blandats allt mer och man kan fråga sig hur det hela kommer att sluta: kommer det att uppstå ”mikrosamhällen” i våra samhällen, där likasinnade lever tillsammans i en liten bubbla, omsluten av andra liknande bubblor? Kommer det att leda till öppen konfrontation mellan människor med olika ideologier? Kommer vi kanske att vid något tillfälle inse att vi alla har ett gemensamt ansvar och kunna arbeta tillsammans trots att vi tänker olika?
Det är givetvis en otrolig förenkling att tillskriva endast religion, ledare och ideologi det faktum att vi skapat de samhällen vi lever i idag men det är en tilltalande tanke och jag tror likväl att det finns mer än ett korn av sanning i det.
Jag hoppas inte det, men jag tror att vi går mot ett samhälle där likatänkande i allt högre grad umgås med varandra. Barack Obama adresserade detta potentiella problem under sin sista ”correspondents’ dinner” (ett evenemang där USA:s president bjuder de viktigaste mediajättarna till en gemensam middag – något som Donald Trump valde att inte göra under sitt första år eftersom han tyckte att de flesta bara producerade ”fake news”, men det är en annan historia). Han pratade om hur media, och samhället, polariseras allt mer och att det gömmer sig en fara bakom att bara umgås med andra som tycker som en själv. Han hävdade, och jag håller med honom, att det är viktigt att hela tiden konfronteras med fakta som strider mot ens egen världsbild eftersom det är det enda sättet att utveckla en nyanserad, mogen bild av den värld vi lever i.
Utan denna ibland frustrerande men ack så nödvändiga input blir vi snabbt bekväma med vår existens och slutar se de brister som finns i den, vilket givetvis inte är en bra sak ur ett utvecklingsperspektiv sett. Således är enda vägen framåt att involvera människor som distribuerar sig inom alla delar av det ideologiska spektret i beslutsfattning och samhällsdebatt: annars kommer polariseringen att fortskrida och vi kommer att hamna i små mikrosamhällen där oliktänkare inte är välkomna. Detta problem ses redan på sociala medier där man (ofta) endast följer kändisar och är vän med folk som bekräftar och förstärker ens världsbild, medan andra synsätt och idéer blir glömda och gömda i skuggan.
Huruvida polariseringen av vårt samhälle kommer att leda till öppen konfrontation mellan olika läger är en oerhört svår fråga att ta ställning till. Det finns definitivt en risk att så blir fallet ifall den tillåts fortskrida och det finns stora problem i bildandet av exempelvis förorter där majoriteten av invånarna tillhör samma religiösa sekt eller etniska minoritet. En problematisk aspekt är att det förhindrar integrationen av dessa individer i samhället vilket både i teorin och i praktiken leder till skapandet av mikrosamhällen där egna regler gäller och som på sätt och vis är fristående från det övriga samhället.
Jag är oroad över områden (i till exempel Stockholms förort) där majoriteten av invånarna tillhör samma etniska minoritet. Jag är inte oroad för att de skulle vara mer kriminella, ha annan härkomst eller annan religion utan för det faktum att de bildar ett eget samhälle som på grund av bristande interaktion med övriga befolkningen inte integreras med resten av Sverige. I längden blir resultatet en bubbla där egna regler och egna kulturella normer gäller. Dessa är inte nödvändigtvis kompatibla med det övriga landets och kan, om tidigare mönster i världshistorien upprepas, förr eller senare leda till en öppen konfrontation mellan folk. Kulturell mångfald är en fantastisk sak, men inte om de olika komponenterna som utgör mångfalden är helt åtskilda: de måste vara blandade. Om individerna i ett samhälle endast återspeglar det mikrosamhälle de kommer från kommer vi förr eller senare att ha problem i form av att man inte längre kan komma överens om gemensamma värdegrunder i den stora gemenskap vi lever i. Rent historiskt har det nästan utan undantag lett till våldsamheter och jag är inte övertygad om att människan blivit mer fredligt lagd med åren. Det krävs en förståelse för andra kulturer och andra sätt att se på livet för att man skall fungera i ett mångkulturellt samhälle.
Sufism är en form av Islamisk rörelse som har ett uttryck som sammanfattar andemeningen i det jag försöker säga, och som Christopher Tin har haft som tema i produktionen av sitt andra album: ”in the same way that every drop of water contains the essence of the sea, inside every human is the essence of all of humanity”. Om vi, liksom jag uttryckt en oro för, inte är överens om grundpelarna i vårt samhälle, finns det inget som håller ihop oss utan vi riskerar glida isär och konfrontationer mellan folkgrupper riskerar uppstå. Av det skälet är det absolut nödvändigt att vi vågar ta del av andra kulturer och ifrågasätta vår egen världsbild, att vi vågar lära oss av varandra istället för att leva enligt en variant av djungelns lag, där den som skriker högst får som den vill. Av det skälet är det viktigt att vi inte avskriver nya tankesätt och andra ideologier bara för att de inte överensstämmer med vårt egna tankesätt eller vår egen ideologi utan att vi försöker plocka de bästa delarna av respektive: det är så vårt samhälle utvecklats sedan tidernas begynnelse och det är så det kommer att fortsätta utvecklas. Faran ligger i att det utvecklas en arrogans där man tror att den Europeiska kulturen är överlägsen den i Mellanöstern, Asien eller Afrika och att man avskriver deras sätt att leva genom att hävda det. Faktum är att det finns stora brister i vårt samhälle och att vi antagligen är blinda för dessa. Vi är mycket bättre på att kritisera andras beteenden än våra egna och det är något man inte bara kan utan bör ha i åtanke även då det gäller ideologi och kultur. Bara för att det är annorlunda är det inte sämre per se.
För att knyta ihop säcken: vad vill jag egentligen säga? Jag vill säga att det finns mycket att vinna på att våga ta reda på hur andra lever och varför. Jag vill säga att det finns stora vinster i att förstå andra kulturer och kunna fundera i andra ideologiska tankebanor än de man normalt funderar i. Jag vill poängtera att det är en potentiell fara med bildandet av mikrosamhällen: i en allt mer heterogen befolkning behöver vi lära av varandra vilket onekligen kommer att leda till att samhället förändras över tid. Om vi då inte förstår varandra kommer konflikter att uppstå – det är snarare ett tragiskt faktum än domedagstänkande om man ser på saken rent historiskt. Det är förståeligt att det finns både motstånd och rädsla för förändring men förändringen i sig är inte farlig: det är på det sättet samhället utvecklas. Faran ligger i att vi av rädsla för förändring förlorar vår mänsklighet i ett dödfött försök att förhindra denna utveckling. Vi klarar inte av att bedöma huruvida förändringen är bra eller dålig i dagens läge - det kommer historien att få utvisa. Det vi däremot kan göra är att agera som bra medmänniskor: att göra världen omkring oss till en bättre plats genom att värna om mänskliga rättigheter och behandla varandra på ett värdigt sätt oberoende av vem vi möter.
