När året 2019, för att inte säga 2010-talet, drar ihop sig och övergår i nästa dito är det ett tillfälle att blicka tillbaka – och genom det blicka framåt. Ett decennium som för mig inneburit många år på skolbänken och fungerat som språngbräda för det hägrande decenniet.
Utöver den enorma personliga utveckling jag upplevt under decenniet som gått har jag även gradvis blivit mer varse om världen omkring mig och varje individs plats i den. En plats som inte är självklar för alla och som många dagligen kämpar för med livet som insats. En värld där monetär framgång prioriteras över både mänskliga rättigheter och planeten. Militära kupper och krig som utkämpas inte så mycket av meningsskiljaktigheter som av maktlystenhet och girighet. Detta är det träsk vi lever i. Men i allt kaos och mörker finns ledstjärnor inom alla samhällets sfärer som möjliggör att även ljus och hopp frodas, som vi klänger fast vid för vår egen mänsklighets skull.
När jag tänker på det senaste decenniet tänker jag huvudsakligen på klimatkrisen som tyvärr inte fått den uppmärksamhet den förtjänar av ett enda land på hela jordklotet, invandrarkrisen som drabbade Europa under 2014 och som visade precis hur likgiltig västvärlden är för andra människors lidande, ”Brexit” som visar hur en hel befolkning (eller ja, en majoritet i alla fall) kan få för sig att man klarar sig bättre på egen hand än med andra samt #metoo vars efterdyningar fortfarande skakar om våra länder. Alla dessa ”kriser” framhäver av varandra oberoende beteenden som är typiska för mänskligheten: faktaresistens, ansvarslöshet för processer vi själva orsakat, överskattning av den egna förmågan samt maktmissbruk. Beslutsfattarna får avgå och politiska sprickor bildas när kriser som dessa uppstår. Däremot borde hela befolkningen även rannsaka sig själv: politikerna speglar sin befolkning och den politiska debatten samhällets samtalsämnen.
Vad som är rätt och fel i en särskild situation kan inte förutsägas, men vi kan med hjälp av historisk kunskap, etik och samarbete skapa de bästa förutsättningarna för ett gott utfall. Detta kräver en befolkning som är utrustad med dessa förmågor, vilket kräver utbildning som håller måttet. Jag läser med förskräckelse om hur det är svårt att hitta behöriga lärare och hur PISA-resultaten med tiden blivit internationellt sett allt sämre. Finland har ett av världens bästa skolsystem, och för att förbli det krävs att vi är nytänkande och modiga. Vi har kompetensen men inte självsäkerheten att vara nytänkande. Vi skulle kunna vara det. Framtiden kommer behöva det. Världen blir allt mindre, konkurrensen allt hårdare och det diplomatiska klimatet allt kallare. Nya förhållanden kräver kreativitet och aktivt tankearbete och att lära sig tänka är något helt annat än att recitera tidigare inlärd kunskap. Fokus för grundutbildningen borde således inte enbart vara att lära sig kunskap utantill utan att i högre utsträckning lära sig applicera denna på sin omvärld och genom analys och association komma till nya slutsatser. Endast då kan vi skapa framgångsrika framtida ledare och ett samhälle som fortsättningsvis är attraktivt.
Ledarskapet i en organisation har visserligen ansvaret för ramverket för dess verksamhet och rent teoretiskt ansvaret för var som händer i organisationen. I praktiken är detta ansvar dock inte enbart ledningens. Detta gäller i hemmet, på arbetsplatsen, i kommunen, i länet, i landet. Var och en av oss har ett ansvar för våra egna val och våra egna prioriteringar. Var inte den som ser tyst på när en annan blir felbehandlad. Var inte den som tolererar att rasism och homofobi frodas. Var heller inte den som aktivt bidrar till en allt mörkare framtid för vårt klimat. Rädsla, fördomar, okunskap och likgiltighet är känslor och inställningar man måste få bukt med. Genom tyst acceptans sprids dessa beteenden istället för att dö ut. Genom utfrysning och ignorans av problemen frodas felkunskap och ilska. Enda sättet att råda bot på dem och göra samhället mer inkluderande och mer miljösmart är att sätta sig ner vid ett bord, inkludera olika synsätt och inställningar samt utbilda sin befolkning. Lätta saker att säga, svåra att förverkliga. I Finlands fall är jag optimistisk – vi har en ung och driven regering som är kompetent och villig att ställa ambitiösa men realistiska mål för det framtida Finland, samt en vis president med en välkalibrerad åsiktskompass.
Alla utkämpar vi en svår strid, men våra demoner är olika både till väsen och uttryck. Detta gäller såväl på individ- som på samhällsnivå. Må ledare i alla kretsar bli medvetna om detta under det kommande decenniet. Förståelse för din nästa och empati för de livsöden man möter är kärnan i den mänskliga interaktionen. Kreativitet och mod är bägge nödvändiga för att utveckla, utvecklas och ta sig framåt. Genom dessa föds möjligheten att istället för att skapa barriärer riva ner dem, att istället för att frysa ut inkludera. Må 2020-talet bli ett årtionde vi minns som årtiondet då vi tog tag i problemen istället för att sopa dem under mattan och som årtiondet då vi orkade lyssna och hjälpa istället för att lägga händerna för öronen och stänga ögonen. Ett årtionde då vi vågar tänka och skapa nytt och inte väljer ”the beaten path” utan vår egen väg. Med dessa ord önskar jag er ett Gott Nytt År!
