Inför 2018.

Julen är en tid då världen stannar en stund. Efter alla förberedelser och all hets står plötsligt allting stilla en liten stund och man kan tillåta sig själv att stanna upp och titta sig omkring. I ett samhälle där stress och förpliktelser är vardagsmat tror jag att det är viktigt att unna sig denna korta paus - inte bara under julen utan även när tillfälle ges under resten av året.

Under min egen stund av tystnad och frid funderade jag i år på vilket politiskt läge världen befinner sig i och hur högt uppsatta män och kvinnor behandlar varandra i det officiella och i det privata rummet. Nu, när vi så småningom påbörjar ännu ett varv runt solen, är det läge att fundera på vad det senaste året lärt oss. Vad kan vi göra bättre år 2018? Man borde givetvis ställa sig själv frågan “hur kan jag bli bättre?” dagligen men nyårslöften är trots allt en tradition som går långt bak i tiden. Jag tror personligen att det är bättre att försöka utvecklas som människa än att jobba på strandformen 2018 om man måste välja (även om jag är helt för både och!) - däremot ser jag inte hur de skulle behöva utesluta varandra.

Politik är svårt - det kräver tålamod, empati och en förmåga att kompromissa lika mycket som det kräver expertis, visioner och karisma för att man skall komma någon vart. Jag ser tyvärr att våra politiska ledare, såväl inrikes som utrikes, ofta glömmer bort många av dessa punkter. Däremot är det inte bara högt uppsatta personer som har att vinna på att samarbeta - även gemene man och kvinna kommer längre såväl på ett personligt som på ett allmänt plan genom att leva ett liv i gemenskap med andra istället för var och en för sig. Det twittras vilt, det kommenteras hemska saker om andra på sociala media, det sprids rykten. Människor trakasseras, länder bombas sönder, terrorbrott begås. Någon slår sin fru, andra mobbar en skolkamrat. En kär vän eller släkting insjuknar i en obotlig sjukdom. Trafikolyckor, självmord, ekonomisk kris. Listan på hemska saker som görs mot andra eller som drabbar någon kan göras oändligt lång. Det är lätt att känna sig bedövad av allt mörker i vår värld och känna en hopplöshet inför framtiden - vad kan jag rimligen bidra med?

Vi kan inte få en förklaring till allt som sker - våra hjärnor älskar logik. De kräver logik. Ibland finns det dock inte en logisk förklaring till allt som sker. Det betyder inte att vi skall zona ut och ignorera det som känns jobbigt. I vårt socialdemokratiska samhälle tar vi hand om varandra. Ibland tar vi hand om människor som ursprungligen inte kommer från vårt samhälle. Det spelar ingen roll vem du är - om du behöver hjälp har du rätt att få hjälp. Om du har begått ett brott har du rätt till en opartisk rättegång. Du har rätt till en grundläggande utbildning och har förmånen att få din högskoleutbildning betald. Ingen är, åtminstone i teorin, ovanför någon annan. Det finns dock problem med detta system - vissa får en “tjuvstart” medan andra tvingas simma mot strömmen. Ofta beror problemen på normer som vårt samhälle har utvecklat, medvetet eller undermedvetet. Rasism och könsdiskriminering är två helt irrationella fenomen som är utbredda över hela världen. HBTQ-rörelsen är en annan grupp som kontinuerligt och systematiskt missgynnas, även den globalt. Den gemensamma faktorn är att objektet är annorlunda på ett eller annat sätt. Annorlunda betyder här “inte vit, heterosexuell man”. Jag önskar jag kunde svara på varför utvecklingen har lett till var vi idag står när det kommer till jämlikhet mellan individer men jag kan inte. Jag vill tro att det inte beror på ett behov av att vara först och främst, men samtidigt är det mycket möjligt att det är precis så. Oberoende är det inte något som uppkommit på senare år (även om det uppmärksammats främst på denna sida av millenieskiftet), utan sannolikt något som sakta evolverat sedan tiden då västländerna tog över världen med sina vapen och spred sin kultur till även de mest avlägsna öarna i Oceanien och de tätaste regnskogarna i Afrika och Sydamerika. Det är den förklaring som i mitt huvud låter mest logisk - jag vägrar tro att dessa fenomen skulle vara någon form av grundegenskap i mänskliga samhällen. Människan är bättre än så.

Förändring börjar med en själv, även i detta fall. Vi kan inte påverka hur USA och Nordkorea leker men vi kan i allra högsta grad påverka hur vi behandlar de i vår närhet. Vi kan inte berätta åt Theresa May att Brexit är det dummaste Storbritannien gjort sedan de startade opiumkriget i Asien men vi kan säga till den där killen på krogen att sluta tafsa på sin motvilliga danspartner. Vi kan stå upp för att alla skall känna sig trygga med att vara sig själva och vi kan se till att vi inte är den som sprider rykten om andra. Istället för att mobba vår klasskamrat eller arbetskamrat kan vi inkludera honom/henne i gänget. Vi kan tillsammans skapa en atmosfär där vem som helst kan gå hem ensam mitt i natten utan att känna sig otrygg. Men det går endast om vi tillsammans bestämmer oss för det och inte kompromissar när det kommer till diskriminering av andra, oberoende av typ eller grad. Det är vad jag fått bekräftat under 2017 och något som jag tänker ta med mig in i 2018. Med detta vill jag önska er en God Jul och ett Gott Nytt år!

Sexuellt ofredande

De senaste dagarna har #metoo varit en ”hashtag” som spridit sig som en löpeld på sociala media. I korthet handlar det om att allt fler kvinnor delat med sig av sina historier efter att Harvey Weinsteinskandalen uppmärksammats. Harvey Weinstein, som kunde sägas vara en av 1900-talets mer framgångsrika filmproducenter, gick från att vara en högaktad figur i filmvärlden till att vara raka motsatsen inom loppet av 48 timmar efter att The New York Times och The New Yorker publicerat artiklar som hävdade att han hade trakasserat, överfallit och våldtagit flertalet kvinnor. Efter publikationen av artiklarna steg ännu fler kvinnor fram och berättade om Weinsteins förfaranden och vad de själva gått igenom. Vilket ledde till #metoo, hashtagen som uppmuntrar kvinnor att dela med sig av sina erfarenheter för att uppmärksamma hur utbrett detta problem är.

Det gör lite ont i mig när det uppdagas hur vidrigt många män beter sig. Weinstein är en person, och det att en person i maktposition missbrukar den makten på det sättet han gjort adderar ytterligare en dimension av vidrighet till ett redan förskräckligt scenario. Men han är långt ifrån den enda. Det är dessvärre många män som gör sig skyldiga till sexuellt ofredande på ett eller annat vis. Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala finns NCK, vilket står för Nationellt Centrum för Kvinnofrid. De har under många års tid arbetat för att uppmärksamma och motverka mäns våld mot kvinnor. Ämnet ingår som ett led i utbildningen av vårdpersonal vid universitetet och därför även i min utbildning. Jag var chockad när jag fick reda på andelen kvinnor som i samband med NCK:s forskning angav att de blivit sexuellt ofredade (trakasserade, överfallna eller hotade hotade i en sexuell kontext alternativt våldtagna) – 47%. Motsvarande siffra bland män var 15%. Med dessa siffror som bakgrund utsätts alltså nästan hälften av alla kvinnor för någon form av sexuellt ofredande under sitt liv enligt den/de studie som NCK baserat sina siffror på. NÄSTAN HÄLFTEN! Det är skrämmande att tänka att en så stor andel utsätts och tyvärr finns det kompletterande information från BRÅ (brottsförebyggande rådet) som gör bilden ännu mer ensidig: 97% av misstänkta och 99% av dömda i fall av sexualbrott är män.

Oberoende om siffrorna från NCK stämmer eller inte är det säkert att säga att andelen kvinnor som utsatts för en händelse av den ena typen eller den andra är stor. Det ligger i storleksskalan på varannan till var tredje kvinna. Jag mår lika dåligt varje gång jag ser de siffrorna men det illamåendet är en bra sak. Något ännu viktigare är att vi pratar om det. Samt att vi verkligen vågar ryta till när vi konfronteras med en sådan situation. Vi måste dock komma ihåg att även om det är kvinnorna som drabbas är det inte bland dem problemet ligger – det är bland oss män.

Jag skriver om detta men egentligen – vad vet jag? Jag har aldrig utsatts för det dessa kvinnor gått igenom. Jag har aldrig varit i en situation där jag ens skulle överväga att avsiktligen göra något mot någon som är till skada för vederbörande, vare sig det gäller sex eller något annat. Jag lade med ordet avsiktligen för att ärliga misstag ibland händer. Ifall jag gjort mig skyldig på något sätt ber jag om ursäkt. Det finns tillfällen då mänskliga misstag inte borde få hända men händer i alla fall. Det går dock inte att förklara bort detta problem med en så skrattretande ursäkt. Forskningen som finns på detta område sträcker sig tillbaka till förra seklet och siffrorna ser ut som de ser ut. Jag tror att det är viktigt att dessa händelser inte förminskas eller viftas åt sidan. Jag tror att det är viktigt att de män/pojkar som i desperation, nyfikenhet eller Gud vet vad som driver dem att handla på ett så förnedrande och föraktfullt sätt mot en medmänniska sätts på sin plats. Men även att vi är mer bredtänkande och verkligen uppmärksammar detta problem redan vid ett tidigt stadium – varför inte sexualundervisningen i skolorna?

Mycket mer information om mäns våld mot kvinnor samt våld i nära relationer finns att hitta på NCK:s hemsida - http://www.nck.uu.se/.

Alla män är inte utövare av sexuellt våld. Alla utövare av sexuellt våld är dock i regel män och det är där som skon klämmer. Det kan vara svårt att komma åt problemet men en sak är säker: att sopa det under mattan och hitta på ursäkter kommer inte att få det att försvinna. Det kommer snarare att skicka signalen att vi inte egentligen bryr oss. Men det gör många av oss och för att få en förändring till stånd gäller det att handla aktivt för att den skall ske. Det handlar inte om att tycka synd om de drabbade. Jag tror inte att det är vad de vill. Det hade inte jag velat. Jag hade velat att någon lyssnar på mig, tror mig och arbetar så att ingen annan skall behöva gå igenom samma sak. Ett sådant arbete börjar på gräsrotsnivå, med att berätta för våra barn (när de når lämplig ålder) hur man beter sig mot medmänniskor och när det kommer till sexuell kontakt, vilken vett och etikett som gäller.

Allting kretsar i slutändan kring ett enda ord: samtycke. Det lilla men så oerhört viktiga ordet är centralt i alla förhållanden som involverar någon form av sexuellt umgänge. Däremot innefattar det både verbal och icke-verbal kommunikation, av vilka den senare ibland är svårtolkad. Om minsta osäkerhet råder är det dock, åtminstone i min värld, likställt med en nekande inställning tills motsatsen bevisats. Detta görs smidigast genom att lita på sin verbala kommunikationsförmåga och helt enkelt fråga.

#metoo kanske är en ögonöppnare för många. Men tro inte att dina kvinnliga vänner som inte uppdaterat sin status eller tweetat inte har drabbats – om en skall tro på det forskningsunderlag som finns på området har sannolikt ca hälften av dem verkligen utsatts. Det är ett vidsträckt problem som kräver åtgärder på flera nivåer men allting börjar hos den enskilda personen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är du som definierar vad sexuellt ofredande är - det är den drabbade och endast den drabbade som kan berätta hur en specifik händelse känns för honom/henne. Tänk efter innan du säger något som kan vara trakasserande. Tafsa inte, hota inte, våldta inte. Jag hatar att idiotförklara andra men dessa saker behöver uppenbarligen förkunnas ljudligt och upprepade gånger. Var heller inte den som tyst tittar på om du blir vittne till en händelse där någon (vem som helst) blir trakasserad, utan ingrip! Säg till, visa ditt stöd åt den drabbade. Mer än så behövs oftast inte. Slutligen – om du har barn; uppfostra dem till att bli medborgare som vårt samhälle kan vara stolta över. Medborgare som kan sin vett och etikett när det kommer till sexuella förhållanden och som varken trakasserar, tafsar, hotar eller våldtar sina medmänniskor.

Hösten.

Hösten för obönhörligen ens tankar till hur kort, förgängligt och skört livet är. Hur vi alla, oberoende vår inre eld och vår levnadslust förr eller senare kommer att komma till ett skede där livet börjar ta slut. En annan syn på saken kunde vara att känna av hur ens energi sakta men säkert sinar och väggen kommer emot – hur ens tidigare engagemang försvinner, ens drömmar går i kras och ens värld tappar färg och går från regnbågens alla färger till en jämngrå sörja av förpliktelser som avlöser varandra.

Oberoende om du är gammal, ung, arbetstrött eller en brinnande stjärna som fyller universums mörker med en ocean av ljus så finns det inga garantier för att det vi kallar liv kommer att vara. Vår hela existens, från fusionen av spermie och äggcell tills vi drar vår sista suck på denna jord, kan inte anses vara något annat än ett mirakel. Men detta mirakel har en begränsad duration och det absolut värsta vi kan göra med den tid vi har är att öda den på saker vi inte vill göra eller med personer vi inte vill träffa. Du lever – så lev! Gör det du brinner för, visa din kärlek åt de som är dig kära och, framför allt: var ärlig mot dig själv!

En av de största utmaningarna i dagens samhälle är psykisk sjukdom. Stress, depression och ångest (för att nämna några) har vi alla känt någon gång. Problemet uppstår när dessa blir standardstämningen. Hur kan en hindra sig från att drunkna i ett hav av självdestruktiva tankar? När inlämningsuppgifterna hopar sig, arbetsbördan blir för tung, deadlines passerat, ens partner lämnat en, ens självkänsla är i botten, energin tar slut, gråten är i halsen… hur gör en för att komma tillbaka upp till ytan? När allt en känner är tyngderna som drar ner en mot botten och ljuset verkar så avlägset och främmande att det inte finns en chans på miljonen att en skall nå det?

Svaret är att du inte är ensam. Ingen av oss är någonsin ensam. Ensamhet är lika mycket en illusion som alla de tankar som i stunden verkar så verkliga och skrämmande. Illusionen kan dock för många bli den enda verkligheten som finns. Fångad i kedjorna av ens eget psyke. Fjättrad av rädslan att bli sedd som svag eller vek. Rädd. Svag. Liten. Det är bara så mycket lättare att bränna de få broar som är kvar. Det spelar ingen roll.

Men hur mycket det än känns så, så är du verkligen inte ensam. Du kan försöka bränna broar och du kommer kanske att göra det men sanningen är att de som brinner ner inte var värda att ha till att börja med. När känslan av överväldigande stress, depression eller ångest kommer är det inte rätt beslut att isolera sig. Det kommer att kännas som det. Men det är inte det. Du lever – så lev! Spela musik om det är vad du vill göra! Res någonstans! Måla! Skriv! Träffa vänner! Spendera tid med familjen! Prata. Sluta aldrig prata om att det känns jobbigt. De som lyssnar är de som du förtjänar att ha omkring dig. Och om det bara inte går att anförtro sig till någon bekant finns det professionella lyssnare. Men du måste prata.

Psykisk sjukdom är inte bara ett av de vanligaste, utan även ett av de mest stigmatiserande tillstånden i vårt samhälle. Trots att vi alla är bekanta med hur det kan kännas är vi envisa som åsnor när det kommer till att erkänna dessa sjukdomar. ”Ryck upp dig!” ”Det är bara att ta skeden i vacker hand.” ”Alla andra har också tagit sig igenom samma sak!” är inte ovanliga åsikter. Dessa är inte bara helt åt skogen utan visar dessutom på en oförståelse för att det ibland blir så mycket att en inte på egen hand klarar av att ta sig vidare. Vi är inte ensamma, så varför insistera på att klara sig själv eller stupa på kuppen (bildligt talat)? Varför kan vi inte stödja varandra istället för att neka varandra den förståelse och det stöd som skulle hjälpa så många och antagligen, i något skede, även dig själv?

Liksom hösten alltid kommer, kommer även våren. Mörkret kommer att ge med sig och ljuset kommer åter att lysa upp världen. Livet är en berg- och dalbana – vi spenderar i regel tiden på bergstopparna med våra närmaste så varför inte göra det även då vi befinner oss i de djupaste av dalar? 

Etiketter

Idag tänkte jag på etiketter. Etiketter är ett sätt för människan att forma och förstå sin vardag. Jag tänkte på hur vår hjärna kan använda etiketter för att komma ihåg saker eller associera saker med varandra. Det finns väldigt många bra saker med att ha ett inbyggt system som bara väntar på att få placera saker i sina respektive kategorier och ”hålla reda på” världen på det sättet. Men det är också förknippat med mentala fallgropar och risken för att etiketterna istället för att vara hjälpmedel blir ”stjälpmedel” som t.ex. fördomar är stor.

Jag tror att den mänskliga hjärnan fungerar som den gör för att göra världen lättare att förstå. Det är jobbigt att behöva tolka alla intryck och att hitta ett sätt att förklara omgivningen på ett sedan tidigare inlärt sätt är på flera plan en smidig lösning. Däremot är världen inte enkel. Ingen fråga har i verkligheten ett binärt svar och ingen lösning gör alla nöjda. Det finns inga mirakelmediciner som skulle få alla sjukdomar att försvinna, det finns inget sätt att stoppa den globala uppvärmingen och få den skada vi redan förorsakat vår planet att läka över en natt. Det kanske låter dystert och det kanske det är men jag finner samtidigt en viss trygghet i det, för om man ser det från en annan synvinkeln betyder det också att var och en av oss i slutändan gör en ganska liten skillnad. Men trots att vi vet att vi kanske inte gör så stor skillnad måste vi ändå tro att vi med gemensamma krafter kan göra världen till ett bättre ställe att leva på, både för de som lever idag och för de som kommer att leva om några hundra år. Det ställer en del krav på oss. Vi måste vara mentalt förberedda på att svåra tider kan uppstå samtidigt som vi jobbar för att förhindra sådana. Vi måste även kunna skilja på vad som är verkliga faror och vad som är illusioner som våra hjärnor skapar.

När jag var i militären hade vi med jämna mellanrum läger, under vilka vi var ute i skogen i en vecka upp till ett par veckor. Varje natt beordrades manskapet att vakta lägerområdet från ”fiender”. Det fanns så klart aldrig några. Vad det gick ut på var i princip att vi skulle ligga i en skyttegrav som vi hade byggt och spana ut i natten efter fiender. Om vi såg en fiende skulle vi slå larm. Men hur skilja på fiende och vän när en bara ser en skugga som rör sig i mörkret? För att tackla detta problem hade vi kodord som vi bad den oidentifierade skuggan berätta. Om skuggan kunde ordet var det okej, om inte betydde det att vi skulle slå larm. Men alla fiender är inte okända för oss och alla vänner är inte bekanta, och ett så binärt tankesätt slår väldigt lätt fel. Hur gör vi när vi möter ett problem som vi inte är mentalt förberedda på? Rent krasst gör vi alla på olika sätt. Den som klarar sig allra bäst är den som inte tappar skallen utan analyserar situationen och gör det som är förknippat med minst risker eller klart mest vinster med den informationen man har för stunden. Det kräver dock ett tränat sinne och erfarenhet för att det skall gå att fatta rimliga och välgrundade beslut ifall en blir tagen på sängen. 

Invandring är ett hett ämne i dagens politik, av förståeliga skäl. Det är en svår nöt att knäcka: det som först presenterar sig som en flyktingkris härbärgerar allting från mer eller mindre handfasta frågor som krigsföring, terrorbekämpning, integration i ett nytt samhälle, ekonomi, hälsovård, utbildning och människosmuggling till mer abstrakta begrepp som multikulturalism, globalisering, mänskliga rättigheter, livsåskådning/religion och, tyvärr, rasism. Jag pratade om mentala fallgropar med etiketter tidigare. Nu vill jag återkoppla till det - för att kunna bedöma ett problem som dagens flyktingkris räcker det inte med att man stänger gränserna och konstaterar att muslimer är en fara för vårt västerländska samhälle. Dels stämmer det inte, dels är det att skyffla över problemet på andra. Men det är framför allt inte rätt sätt att hantera problemet eftersom det inte är så problemet ser ut till att börja med. Det att du tycker att muslimer är en fara för det västerländska samhället är inte flyktingarnas problem. Det är ditt problem. En del av att vara mentalt förberedd innebär att man också är påläst och kunnig. För att kunna ta del av debatt på en vuxen, civiliserad nivå måste du vara påläst. Men i dagens läge finns det så mycket skräp på internet att du inte bara måste vara påläst utan rätt påläst. 

I huvudbyggnaden vid Uppsala Universitet finns följande citat: ”Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är större”. Man kan tycka vad man vill om citatet (själv tycker jag det låter väldigt 1800-tal och det är det väl också) men det finns något att hämta ur det. I dagens värld med alla ”alternativa fakta” är det ännu mer angeläget att man lärt sig ”tänka rätt”. Jag tänker på detta citat på följande sätt: alla kan tänka. Det är något av grundkonceptet med att vara människa - man är en tänkande varelse. ”Cogito, ergo sum” var något som den franske filosofen René Descartes sade redan på 1600-talet. Det är latin för ”Jag tänker, alltså är jag”. ”Cogito” är för övrigt ett ord som vi påträffar i det svenska ordet kognition, det vill säga hur vi uppfattar vår omgivning. Hursomhelst, vi alla föds alltså som tänkande varelser och att tänka är något som sedan formar oss genom hela vårt liv. Våra upplevelser, våra relationer och våra val baseras på våra tankar och vår uppfattning om omgivningen. Men vårt tankesätt formas likväl av våra upplevelser, våra relationer och våra val. Det sker ett ständigt utbyte av tankar mellan olika människor - du behöver bara öppna en bok eller facebook för att ta del av andras tankar.  Att tänka fritt är något vi alla kan göra. Men bara för att någon tänker en tanke betyder inte att den är sann. Mänskligheten har gjort fel oerhört många gånger genom historien och kommer att göra fel otaliga gånger till innan vår art dör ut. Den som tänker rätt är dock någon som tagit del av denna historia, utbildat sig och lärt sig att kritiskt granska sina egna och andras tankar. Jag vill inte att vi blandar ihop tanke och åsikt här. Två lika goda tänkare kan komma fram till två fullständigt olika åsikter liksom en god tänkare och en dålig tänkare kan komma fram till samma åsikt. Men det jag förknippar med citatet som står i huvudbyggnaden vid Uppsala Universitet är att det är fullständigt naturligt att människor har olika åsikt - det viktiga är att dessa tänkande varelser har kommit fram till sin åsikt genom att begrunda sina och andras tankar på ett moget sätt. Det innebär dels en kännedom om hur andra byggt upp sin åsikt men även en insikt i egna fördomar brister i ens egen kunskap. 

För att återgå till vad jag höll på att skriva om invandring: väldigt många skriver ytterst passionerade inlägg om sitt stöd eller sitt fördömande av flyktingar. Jag tar inte ställning till deras åsikter per se, men det jag vill förmedla med denna text är att åsikter som skrivs i ett passionerat tillstånd (kärlek, ilska, hat, vemod, ångest) tenderar att till sin natur vara irrationella. Åsikter som skrivs efter att dessa starka känslor passerat är däremot mer begrundade och ofta djupare i sitt resonemang. Ibland märker man till och med själv hur skrattretande ens åsikter varit när man väl lugnat ner sig. Efter det fruktansvärda dådet i Åbo såg jag några av mina vänner på Facebook skriva och säga en del saker som jag hoppas de inte menade. Jag såg andra ge sitt stöd åt fullständigt vidriga organisationer genom att visa intresse för evenemang de skapat. Å andra sidan såg jag många visa prov på sann mogenhet, solidaritet och insikt. Insikt om att man inte ska och inte kan dra mer slutsatser om muslimer efter dådet av en liten grupp sjuka muslimska män än vad man kan om finländare efter dådet av en liten grupp sjuka finländska män. 

Det är viktigt att inte vara naiv. Men vi behöver inte offra vår mänsklighet på grund av paranoia och fördomar heller. Det finns ca 7 miljarder människor på vår jord. Om vi säger att 1% av jordens befolkning är kriminell (jag har ingen aning om den verkliga andelen kriminella - detta är bara ett tankeexperiment), det vill säga 1 kriminell för varje 99 icke-kriminella, kommer vi fortfarande upp i 70 miljoner kriminella. Jag är helt övertygad om att vi har en i stort sätt lika hög andel kriminella oberoende vilket samhälle vi tittar på. Det är klart att vi ser skillnader ifall vi zoomar in på specifika delar av ett samhälle (t.ex. fast anställda jämfört med långtidsarbetslösa) men på befolkningsnivå tror jag att vi har ganska lika andel kriminella oberoende vilken befolkning vi tittar på. Om vi fortsätter med att räkna att 1% av jordens befolkning är kriminell innebär det att om Sverige tar in 200 000 flyktingar innebär det rimligtvis att ca 2 000 av dessa kommer att vara kriminella, även efter alla granskningar som görs. Min poäng är att det är direkt naivt att påstå att det inte finns problem med att ta in 200 000 människor i ett land. Det är förbannat svårt i verkligheten. De måste integreras i ett samhälle som är fullständigt annorlunda än det de är vana att leva i, de måste få en levnadsstandard som är värdig och de måste tas om han även vad gäller hälso- och sjukvård samt utbildning. ”Lokalbefolkningen” måste inse att dessa människor är inte annorlunda än oss i grund och botten, även om vi kanske gör saker på olika sätt. Vi har samma grundbehov men våra strategier för att förse oss med dessa kan variera, liksom våra definitioner av dem. Slutligen får vi inte blunda för de 2 000 nya kriminella vi tagit in. Denna grupp är extra viktig, faktiskt. Som vi sett är många i vårt privilegierade, västerländska samhälle väldigt snabba med att dra slutsatser om hela samhällsgrupper utifrån vad en enda individ gör. Här kommer det jag talade om innan, att vara mentalt förberedd, in. Vi vet att en del av de som kommit är kriminella. Vi vet att det är en mycket liten andel av de som kommit som är det - om Sverige tagit in 2 000 kriminella kan man ju svänga på det: de har tagit in 198 000 icke-kriminella! Vi vet också att invandrarfientliga rörelser kommer att göra allt i sin makt att hänga ut alla flyktingar baserat på vad denna grupp av kriminella flyktingar gör. Slutligen har vi alla läst historia och vi kommer ihåg hur sjukt och surrealistiskt 1940-talets Tyskland låter. Vi är dessvärre inte så långt därifrån om vi börjar hänga ut alla muslimer utgående från fruktansvärda dåd som begås av några få och om vi börjar bestraffa den stora mängd oskyldiga baserat på denna grupps handlingar.

Jag skall försöka sammanfatta min text någorlunda kort. För det första: problem är aldrig så lätta att lösa som din hjärna vill få dig att tro. Din hjärna är lat. Om du inser det har du kommit en lång bit på vägen. För det andra: folk kommer alltid att vara av olika åsikt. Det är dock viktigt att man har kommit fram till sin åsikt baserat på äkta fakta och genom att begrunda sina egna och andras tankar i lugn och ro. I en värld full av alternativa kunskapskällor är detta extra viktigt. Fatta aldrig heller beslut baserat på känsla. För det tredje: var inte naiv, men var inte heller fördomsfull. Tänk igenom vad du säger samt hur det låter och hur det kan uppfattas. Det är min tro att vi genom att vara medvetna om vilka potentiella problem och svårigheter som kan uppstå även kan komma på metoder för att förhindra dem från att verkligen göra det. Men det kräver att vi alla investerar tillräckligt i oss själva och är villiga att hjälpa våra medmänniskor när den dagen kommer.

Medikalisering

Under helgen konfronterades jag med en term jag hade begravt långt bak i mitt huvud: medikalisering. Orsaken att jag kom över detta begrepp är för att min syster som precis börjat gymnasiet hade fått i uppgift att skriva en essä om riskerna med medikalisering och jag erbjöd mig att läsa igenom och ge lite feedback. För att kunna göra det var jag dock tvungen att själv uppdatera mig – vad är medikalisering? Vad innebär det? Hur har förhållandet mellan medicin och samhälle respektive medicin och enskild individ utvecklats under de senaste årtiondena?

Med tanke på att medikalisering är ett begrepp som ursprungligen myntades av icke-medicinare som var kritiska till en allt större mängd läkemedel som användes i allt bredare sammanhang är det inte konstigt att den ursprungliga läran var kritisk till modern medicin. Sedermera är dock begreppet vedertaget och har en roll i att följa med samhällsutvecklingen och identifiera olika grupper av tillstånd vilkas hantering förändrats [dramatiskt] under årens gång. Jag skulle egentligen vilja definiera både medikalisering och dess motsats, demedikalisering, samtidigt. Den förra innebär att åkommor och tillstånd som historiskt sett klassats som icke-medicinska ges en medicinsk förklaring/definition medan den senare är precis tvärtom: ett historiskt sett medicinskt tillstånd ges en icke-medicinsk förklaring eller åtminstone en förklaring som leder till att medicinsk intervention inte är föranledd. En av de mest framstående forskarna inom området, Peter Conrad, beskriver termen medikalisering på följande sätt: ”The main point in considering medicalization is that an entity that is regarded as an illness or disease is not ipso facto a medical problem; rather, it needs to become defined as one.” Engelska wikipedia beskriver medikalisering som följden av att ett tillstånd eller problem uppmärksammas mer i sjukvården, varpå krafttag görs för att studera, diagnosticera, förhindra och behandla tillståndet i fråga.

Eftersom sjukvården och framför allt läkare är nyckeln till medikalisering (om än inte den viktigaste enskilda verkande faktorn) känner jag att jag får kämpa för att vara opartisk i frågan. Jag kan visserligen förstå kritiken och hålla med om att många tillstånd idag medicineras i onödan, inte minst olika psykiatriska diagnoser där modern forskning visat att en samtalskontakt och KBT (kognitiv beteendeterapi, en av de mest framstående lärorna inom psykologin) fungerar minst lika bra som de läkemedel som finns på marknaden, men jag känner att Conrads litteratur är vinklad. Medikalisering är inte ett fenomen som leder till att människor blir lurade. Det är inte heller ett sätt för läkare och läkemedelsföretag att tjäna mer pengar. Det är klart att ju mer läkemedel som säljs, desto mer pengar får de men jag vill ändå hävda att det inte är huvudsyftet. Conrads forskning sträcker sig över en tidsperiod på närmare 40 år men han nämner inte ens de teknologiska och medicinska framsteg som gjorts under den tiden. Sjukvården idag jämfört med 1970-talet har förändrats dramatiskt. Det har lett till att fler människor äter mer läkemedel till följd av olika sjukdomar (blodtryck, depression, hjärtsvikt…) eller andra tillstånd som medikaliserats (menstruation, barnfödsel, död…) men läkare förskriver inte läkemedel för förskrivningens skull eller för att tjäna pengar, utan de gör det för att framsteg som gjorts inom såväl forskning som läkemedelsindustri har möjliggjort en effektivare behandling än på 1970-talet.

Medikalisering är ett fenomen som inte enbart drivs av sjukvårdspersonal utan även av inflytande av sociala grupper, patientorganisationer/enskilda patienter (samhället) samt numera även läkemedelsindustrin. Dessa aktörer bildar på sätt och vis dimensioner av medikalisering som verkar på olika plan för att öka uppmärksamheten för ett visst tillstånd i ett försök att förändra hanteringen av tillståndet. Sjukvården, som jag ser det, står för generation av evidensbaserad forskning samt undersökandet av riktigheten i rådande hypoteser. Klinisk forskning är ett måste för att sjukvården skall gå framåt och tack vare ett tätt samarbete mellan klinik och laboratorium kan vi idag åtnjuta en mycket höggradig sjukvård. Ett praktexempel är screening och vård av bröstcancer som i både Finland och Sverige är på en extremt sofistikerad nivå. Samhället är likaså en avgörande spelare eftersom medikalisering möjliggörs av en vilja att ändra sin uppfattning om något tillstånd. Alkoholism och AIDS är två sjukdomar som både uppmärksammats och därefter medikaliserats efter att Anonyma Alkoholister respektive patientorganisationer har jobbat med att lyfta fram problematiken de jobbar med. Läkemedelsindustrin utgör den tredje komponenten i vår ”medikaliseringsapparat” och bidrar med nya möjligheter att behandla än det ena, än det andra tillståndet. Inte minst depression, som skulle kunna kallas en av vår tids folksjukdomar, har fått nya behandlingsmöjligheter på löpande band tack vare en välutvecklad läkemedelsindustri.

En stor grupp av medikaliserade tillstånd är psykiatriska. Oro, social fobi, ADHD, trötthetssyndrom och depression är bara några tillstånd som antingen inte existerade eller som har fått en helt ny innebörd sedan slutet av 1900-talet. Men samtidigt som möjligheterna att behandla dessa sjukdomar ökat i kvantitet är många skeptiska till de medicinska behandlingarna. Allt fler får diagnoser och läkemedel men blir vi friskare? Vilka skadliga effekter har läkemedlen på vår kropp? Det är förståeligt och bra att det råder misstänksamhet och jag tror att det är viktigt att man som patient luftar denna misstro, ifall den existerar, med sin läkare. Faktum är att även om det finns läkemedel är det inte alltid rätt val att förskriva dem. Samtidigt vill man inte som vårdgivare att patienten lider i onödan och om det då t.ex. finns ett antidepressivum som kan hjälpa patienten känns det inte rätt att låta bli att använda det. Å andra sidan får vi inte glömma att saker som sjukdom, smärta och död är en del av livet och att varje människa hanterar dessa på sitt eget vis. Det betyder att det finns en tid då en patient behöver läkemedel men att läkemedel ändå, enligt min mening, bör ses som ett alternativ då vanliga copingmekanismer inte är tillräckligt – en överkonsumtion av läkemedel kan vara minst lika skadlig som en obehandlad sjukdom.

Vissa motståndare till medikalisering påstår att medikaliseringen innebär ett skifte från samhällsfokus (vad är fel i samhället som leder till att vi har så många fall av depression?) till ett mer individcentrerat tankesätt (du är deprimerad på grund av den höga stressen på din arbetsplats). Jag tror att båda tankesätten är viktiga och att man som läkare men även som icke-medicinare behöver förstå att det sällan är så lätt som vi vill försöka få det att låta. Orsakerna till att folk blir sjuka kan vara otroligt många och ha både samhällelig och individuell bakgrund. Detta innebär att även om vissa sjukdomars prevalens och incidens kan påverkas genom förändringar i samhället (t.ex. genom skatter, förbud, säkerhetsåtgärder och utbildning) så är andra sjukdomar sådana som är direkt beroende av patientens egen aktivitet. Jag nämnde det tidigare men vill påpeka det även i detta sammanhang: sedan termen medikalisering myntades har sjukvården genomgått stora förändringar och vi har helt andra möjligheter att hjälpa på den individuella nivån idag. Det har lett till kritik från vissa håll – att sjukvården individualiseras i takt som samhälleliga förändringar förbises. Jag har svårt att uttala mig om sanningen i det påståendet men jag tror ändå att dessa två entiteter inte behöver utesluta varandra: vi kan ha en individualiserad sjukvård samtidigt som samhället utrustas med verktyg för att ta hand om de rådande utmaningarna inom hälso- och sjukvården.

Ökade sjukvårdskostnader är en annan punkt där de som studerat medikalisering förhåller sig kritiska. Frågeställningen är framför allt hur mycket friskare medikaliseringen gjort samhället. Jag tror dock att de förivrar sig lite på den här punkten. Liksom sjukvården har förändrats har även samhället genomgått stora förändringar sedan slutet på 1900-talet. Stress och depression fanns naturligtvis redan då men i takt med att sjukvården jobbar med att avstigmatisera framförallt den senare kommer allt fler fram och söker hjälp. I takt med att fler söker hjälp kommer följaktligen mer resurser att krävas. Jag tycker att orsak-verkan-sambandet är ytterst okontroversiellt i detta fall och inte kräver någon mer kommentar än att i samband med att tillgängligheten på vård ökar och ett visst problem uppmärksammas och åtgärdas i en högre grad än tidigare kommer även kostnaderna att stiga. En annan sak som ökat kostnaderna är rent tekniska och farmakologiska framsteg – mer sofistikerad utrustning och bättre mediciner kostar mer. Däremot tror jag samtidigt att det finns problem med en ökad förskrivning och konsumtion av läkemedel trots att jag kan förklara varför det är på det viset. En potentiell fara är ett scenario där den förskrivande läkaren börjar förskriva på patientens begäran - jag tror det är viktigt att vi trots att vi går mot allt mer personcentrerad medicin fortfarande får rätta oss efter expertens (läkarens) åsikt vad gäller medicinsk behandling samtidigt som en mer balanserad läkare-patientrelation absolut är en förbättring jämfört med hur det var för endast några decennier sedan. 

Jag ser medikalisering som två olika problem: dels en ökad läkemedelskonsumtion och dels flera diagnoser. De sammanstrålar ofta i frågan ”har vi blivit friskare?”. Jag skulle dock våga påstå att det inte är rätt fråga. Hur mäter man ens friskhet? Förväntad livslängd och barnmortalitet? Sjukskrivningsdagar per år? Läkemedelskonsumtion per capita? Jag tror att vi har blivit mer exakta i våra definitioner av problem, vilket leder till framför allt fler diagnoser. Läkemedel finns då en diagnos föranleder användning av ett sådant men jag tror att diagnosticering kan användas som ett instrument för att få patienten att förstå sig själv lika mycket som det kan användas för att hålla koll på vilka läkemedel patienten i fråga skall ha.

Jag träffade under mitt första studieår en ca 35-årig kvinna som bara året innan fick sin ADHD-diagnos. ADHD står alltså för ”Attention deficit hyperactivity disorder” och innebär som den engelska termen avslöjar koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. Detta är något patienten naturligtvis har haft hela sitt liv men under hennes barndom kallades inte problemet för ADHD – hon var bara ”lite vild”. För den som studerat medikalisering är detta ett solklart exempel på just det: hon har ju levt hela sitt liv utan en diagnos och utan medicinering så då klarar hon sig väl galant! Eller? Jag pratade med henne i ca 45 minuter och hon berättade hur bitarna fallit på plats efter att hon fått sin diagnos. Hur hon aldrig riktigt hade förstått sig själv och hur hon kunde påbörja projekt som hon sedan aldrig slutförde för att hon inte kunde förmå sig att göra det, utan att förstå varför. Problem som inte syns i statistiken. Efter diagnosen förstod hon sig själv på ett sätt hon aldrig tidigare gjort vilket på många vis blev en vändpunkt i hennes liv. Denna förståelse kom från att hon efter att ha fått diagnosen kunde läsa på om den och även känna igen sig eller kanske från att hennes läkare hade förklarat vad det innebar att ha ADHD, jag minns inte vilket. Jag minns inte heller ifall hon medicinerade sin ADHD eller inte men min poäng är att bara själva diagnosen kan hjälpa en patient att förstå sig själv. Det kan kallas medikalisering och forskare som studerar det kan vara hur kritiska som helst men denna kvinna skulle fortfarande gå omkring och grubbla vad som är fel med henne ifall hon inte hade fått sin diagnos. Genom sin diagnos lärde hon känna sig själv bättre och mådde bättre rent allmänt. Men sådana saker går inte att mäta i en studie.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att medikalisering är ett faktum. Allt fler problem ges en medicinsk förklaring och detta går ofta hand i hand med att behandlingsmöjligheter upptäcks. Andra problem demedikaliseras då forskning ger oss kunskap om ett problems icke-medicinska natur (de klassiska exemplen är homosexualitet och masturbering där den förra ansågs vara en sjukdom och den senare en mycket skadlig ovana pinsamt länge). Under de senaste decennierna har sjukvården fått allt större individuell fokus och blivit något av en konsumtionsvara. Det leder lätt till att förskrivningar av läkemedel görs alltför lättvindigt och att man börjar se sjukvården som en möjlighet till ekonomisk vinst istället för den samhällstjänst den är. Samtidigt som jag inte helt håller med kritiken jag läst (även om jag medger att jag skolats och skolas till att bli en av ”bovarna”) framför de en bra och viktig poäng – det är viktigt att tänka på läkemedelskonsumtionen både som en ekonomisk och hälsomässigt potentiell fara. Våra resurser är inte oändliga varför det är viktigt att de läggs på områden där de gör störst nytta samtidigt som en överkonsumtion kan vara direkt skadlig. Samtidigt känner jag att deras analys av problemet blir ytlig och vinklad. Balans är viktigt och det är huvudpoängen jag tagit med mig från att ha läst om medikalisering. 

Källor:

Conrad: the medicalization of society (2002), chapter 2.

https://en.wikipedia.org/wiki/Medicalization