Nyårshälsning 2019

När året 2019, för att inte säga 2010-talet, drar ihop sig och övergår i nästa dito är det ett tillfälle att blicka tillbaka – och genom det blicka framåt. Ett decennium som för mig inneburit många år på skolbänken och fungerat som språngbräda för det hägrande decenniet.

Utöver den enorma personliga utveckling jag upplevt under decenniet som gått har jag även gradvis blivit mer varse om världen omkring mig och varje individs plats i den. En plats som inte är självklar för alla och som många dagligen kämpar för med livet som insats. En värld där monetär framgång prioriteras över både mänskliga rättigheter och planeten. Militära kupper och krig som utkämpas inte så mycket av meningsskiljaktigheter som av maktlystenhet och girighet. Detta är det träsk vi lever i. Men i allt kaos och mörker finns ledstjärnor inom alla samhällets sfärer som möjliggör att även ljus och hopp frodas, som vi klänger fast vid för vår egen mänsklighets skull.

När jag tänker på det senaste decenniet tänker jag huvudsakligen på klimatkrisen som tyvärr inte fått den uppmärksamhet den förtjänar av ett enda land på hela jordklotet, invandrarkrisen som drabbade Europa under 2014 och som visade precis hur likgiltig västvärlden är för andra människors lidande, ”Brexit” som visar hur en hel befolkning (eller ja, en majoritet i alla fall) kan få för sig att man klarar sig bättre på egen hand än med andra samt #metoo vars efterdyningar fortfarande skakar om våra länder. Alla dessa ”kriser” framhäver av varandra oberoende beteenden som är typiska för mänskligheten: faktaresistens, ansvarslöshet för processer vi själva orsakat, överskattning av den egna förmågan samt maktmissbruk. Beslutsfattarna får avgå och politiska sprickor bildas när kriser som dessa uppstår. Däremot borde hela befolkningen även rannsaka sig själv: politikerna speglar sin befolkning och den politiska debatten samhällets samtalsämnen.

Vad som är rätt och fel i en särskild situation kan inte förutsägas, men vi kan med hjälp av historisk kunskap, etik och samarbete skapa de bästa förutsättningarna för ett gott utfall. Detta kräver en befolkning som är utrustad med dessa förmågor, vilket kräver utbildning som håller måttet. Jag läser med förskräckelse om hur det är svårt att hitta behöriga lärare och hur PISA-resultaten med tiden blivit internationellt sett allt sämre. Finland har ett av världens bästa skolsystem, och för att förbli det krävs att vi är nytänkande och modiga. Vi har kompetensen men inte självsäkerheten att vara nytänkande. Vi skulle kunna vara det. Framtiden kommer behöva det. Världen blir allt mindre, konkurrensen allt hårdare och det diplomatiska klimatet allt kallare. Nya förhållanden kräver kreativitet och aktivt tankearbete och att lära sig tänka är något helt annat än att recitera tidigare inlärd kunskap. Fokus för grundutbildningen borde således inte enbart vara att lära sig kunskap utantill utan att i högre utsträckning lära sig applicera denna på sin omvärld och genom analys och association komma till nya slutsatser. Endast då kan vi skapa framgångsrika framtida ledare och ett samhälle som fortsättningsvis är attraktivt.

Ledarskapet i en organisation har visserligen ansvaret för ramverket för dess verksamhet och rent teoretiskt ansvaret för var som händer i organisationen. I praktiken är detta ansvar dock inte enbart ledningens. Detta gäller i hemmet, på arbetsplatsen, i kommunen, i länet, i landet. Var och en av oss har ett ansvar för våra egna val och våra egna prioriteringar. Var inte den som ser tyst på när en annan blir felbehandlad. Var inte den som tolererar att rasism och homofobi frodas. Var heller inte den som aktivt bidrar till en allt mörkare framtid för vårt klimat. Rädsla, fördomar, okunskap och likgiltighet är känslor och inställningar man måste få bukt med. Genom tyst acceptans sprids dessa beteenden istället för att dö ut. Genom utfrysning och ignorans av problemen frodas felkunskap och ilska. Enda sättet att råda bot på dem och göra samhället mer inkluderande och mer miljösmart är att sätta sig ner vid ett bord, inkludera olika synsätt och inställningar samt utbilda sin befolkning. Lätta saker att säga, svåra att förverkliga. I Finlands fall är jag optimistisk – vi har en ung och driven regering som är kompetent och villig att ställa ambitiösa men realistiska mål för det framtida Finland, samt en vis president med en välkalibrerad åsiktskompass.

Alla utkämpar vi en svår strid, men våra demoner är olika både till väsen och uttryck. Detta gäller såväl på individ- som på samhällsnivå. Må ledare i alla kretsar bli medvetna om detta under det kommande decenniet. Förståelse för din nästa och empati för de livsöden man möter är kärnan i den mänskliga interaktionen. Kreativitet och mod är bägge nödvändiga för att utveckla, utvecklas och ta sig framåt. Genom dessa föds möjligheten att istället för att skapa barriärer riva ner dem, att istället för att frysa ut inkludera. Må 2020-talet bli ett årtionde vi minns som årtiondet då vi tog tag i problemen istället för att sopa dem under mattan och som årtiondet då vi orkade lyssna och hjälpa istället för att lägga händerna för öronen och stänga ögonen. Ett årtionde då vi vågar tänka och skapa nytt och inte väljer ”the beaten path” utan vår egen väg. Med dessa ord önskar jag er ett Gott Nytt År!

Våra sinnens demoner

Mobbning är vanligt, invalidiserande och ett återkommande tema i samband med skolstarterna. För att identifiera såväl offer som utövare krävs ärlighet och mognad hos både lärare och föräldrar. Offren behöver allt stöd de kan få, men även utövarna är ofta i behov av hjälp. Jag vill tro att mobbningen sällan är utav ren ondska. I vår ilska mot utövarna får vi inte glömma att de är barn som ofta bär på stora osäkerheter som de inte kan hantera på ett moget sätt och att man genom att stödja dem ofta kan finna roten till det dåliga beteendet. Ett tätt och bilateralt samarbete mellan skolan och hemmet är enda sättet att nå en lösning som gynnar alla inblandade.

Under högstadietiden var jag kortväxt, sen i puberteten och hade fula glasögon. Då jag dessutom var högpresterande fyllde jag 4 av 4 kriterier för ocoolhet. Min årskurs hade ny klassfördelning inför högstadiet och jag var på en ny klass utan mina närmaste vänner. Resultatet var 3 år som inte går till historien som mina bästa. Samtidigt var mitt privata liv av olika orsaker oordnat vilket måhända gjorde att mitt behov av stöd inte sågs.

Jag har många gånger funderat ifall det jag gick igenom är tillräckligt att kallas mobbning eller om det tillhör normal högstadiejargong. Kanske jag bara inte kunde hantera högstadiemiljön? Det är inte som att jag var den enda som fick mig en känga med jämna mellanrum, men en för mig väsentlig skillnad var att jag ofta fann mig förnedrad och förminskad av dessa kängor. Skamkänslorna i den mobbades vardag är intensiva och ofta det som kännetecknar mobbningsfall – likvärdigt jävlas med varandra är någonting helt annat och en del av det sociala spelet. Jag anser mitt fall ganska lindrigt, men det hettar fortfarande om mina kinder bara av att tänka på det.

Min konflikträdsla och min strävan att hålla människor nöjda debuterade i dessa tider. Jag började göra teorikompendier i fysik som jag delade ut åt klassen. Svepskälet var att jag var ”tvungen att lära mig materialet” och visst: jag lärde mig massor. Det riktiga skälet var dock att jag ville få mera socialt kapital. Då en konflikt uppstod vek jag mig direkt för att jag inte ville att mitt förhållande till klassen skulle bli värre än det redan var. På så sätt blev två av mina attribut, ”flexibilitet” och ”vänlighet”, korrupta: ”konfliktundvikande” och ”betjänande”. Förvirringen över att inte få några vänner gjorde mig osäker på min egen förmåga och min stil. Jag började dölja denna osäkerhet med teoretisk kunskap och genom att upprätthålla ett perfekt beteende. Det bör påtalas att jag inte klarade av detta hemma, där den i övrigt välreglerade tonåringen kunde få oprovocerade raseriutbrott. Jag har än idag svårt att öppna upp för andra av rädsla att de inte skall acceptera mig, och finner ofta att jag döljer denna osäkerhet i lager av skydd och ett sken av ”perfektionism”. Jag har tagit avstånd från rusmedel, inte för att jag inte tycker om känslan eller för att det inte är gott utan för att jag är rädd för att släppa kontrollen över mig själv – tänk om folk inte gillar den de ser?

 

Demoner existerar. Osäkerheter som gnager våra själar och hemsöker vårt medvetande. Fördomsfulla och dömande tankar som gradvis korrumperar vår omdömesförmåga. Avundsjuka och hat som avskärmar oss från varandra. Ohälsosamma beteendemönster som härstammar från perioder i våra liv där de behövdes för att överleva men hemsöker oss långt senare. Dessa beteenden är inte uteslutande dåliga: goda karaktärsdrag såsom vänlighet, flexibilitet och disciplin kan också bli ohållbara. Lyckligt omedvetna om vårt inre krig fortsätter vi leva som vanligt, tills vi plötsligt en dag inser att vi inte längre mår bra.

Man kan fråga sig varför vi är så dåliga på att upptäcka våra egna demoner. Jag uppfattar mig själv som hyfsat emotionellt kompetent, men jag har under det senaste året haft en nästan konstant känsla av att någonting är fel. Jag har analyserat mitt liv ur otaliga perspektiv genom text, tal, musik och studier men inte kunnat hitta någon uppenbar orsak till varför det känns illa. Under sommaren har jag haft mer tid att reflektera och jag har funderat kring hur mina beteenden, tankar och känslor påverkar min vardag. Slutstation för alla dessa reflektioner är min tidiga tonårstid. De flesta ohälsosamma beteendena jag identifierat, över ett decennium senare, har haft sin debut under denna tid.

Beteenden är vårt sätt att anpassa oss till vår miljö. Med tiden blir de så integrerade i våra liv att vi inte ens uppfattar dem som avvikande. De är inte nödvändigtvis skadliga utan är ibland önskvärda, åtminstone när de uppkommer. Om de däremot hänger kvar som ett ärr efter en skada kommer vi aldrig riktigt att kunna gå vidare. Ohälsosamma beteenden är signaler på något obearbetat i vårt förflutna, skyddsmekanismer som blivit förlegade. I vissa fall vill vi behålla dem efter att ha bearbetat deras uppkomst, medan vi andra gånger väljer att förändra dem. Oavsett fallet kräver det en medvetenhet om deras existens.

Vårt psyke anfalls obönhörligt av våra demoner, i vilken skepnad de än kommer. De uppstår och slår oss följe under livet och påverkar oss negativt om de inte bearbetas. Vi skadas inte fysiskt av dem, utan de ger sig till känna i mer subtila former. Illabefinnandet som uppstår blir fokus för ångest, nedstämdhet och irritabilitet. De orsakar tankar, känslor och beteenden som i längden ger funktionsnedsättning och lidande. På så vis bromsar de vår egen personliga utveckling och styr oss in på vägar vi kanske inte vill gå. Först jobbar de i skuggorna, men liksom vattendropparna tär igenom berg tär demonerna genom oss. Genom att identifiera och jobba med dem kan vi hitta alternativa vägar och få bättre kontroll över våra liv och våra möjligheter, med bättre psykisk hälsa som följd. Det kräver en öppenhet och ärlighet med sig själv och med andra som kan kännas ovan och ur plats till en början, men som med tiden gör att vi finner oss själva i uttryckets fulla andemening.

Fågelungen

Jag kan tänka mig att fågelungen som skall lära sig flyga upplever såväl ångest som panik första gången den faller mot marken, innan den vet att vingarna bär. Hur skulle den kunna känna något annat? Men fallet möjliggör att den tar sina första vingslag och förvandlas från omkringskuttande kattmat till en symbol för frihet. Rädslan är både naturlig och förståelig men ogynnsam: vid närmare analys inser man att fågelungen som inte lär sig flyga inte överlever länge, oavsett om den försöker lära sig eller inte.

Den förlamande känslan av ångest. Sannolikt har alla ett eget, djupt personligt förhållande med den. Jag förknippar den med en kall, hård knut mitt i bröstet. Den gör att man inte kan andas, den får en att vilja krypa ihop i ett hörn och avskärma sig från världen. En oinbjuden gäst på ens väg mot ens mål.

Människor lär sig inte flyga, men man provar likväl sina vingar genom hela livet. Jag tror att vi uppnår de bästa versionerna av oss själva endast när vi formas av de krav våra högsta drömmar utsätter oss för. Det är ångestfyllt, stressande och vi finner ofta oss själva i situationer vi överväger att backa från. Fågelungen faller mot döden innan den, befriad, tar sina första vingslag. Ingen har sagt att det är lätt att uppnå sina drömmar - om det känns lätt kanske det inte är rätt dröm.

Nästan allt vi upplever kan lära oss någonting. Oavsett om det är sorg, lycka, förälskelse, stress eller ångest finns det beteenden, känslor och konsekvenser som vi kan utvärdera och kanske i framtiden komma att omvärdera. Man måste våga öppna sig själv för vad man verkligen känner och betrakta helheten: känslan, de faktorer som utlöser den och vad den får oss att göra.

Jag inser att känslan av ångest inte är permanent. Jag förstår att den signalerar att jag tänjer på mina gränser, vilket är exakt vad jag vill göra. Samtidigt tvingar den mig till reflektion över min egen inställning till livet, min förebådande examen och framtida yrkesliv. Är min ångest en manifestation av att jag försöker påverka saker som inte är i min makt att påverka? Innebär den att jag bryr mig för mycket om hur jag framställs inför andra? Är det möjligt att den signalerar att jag är på fel väg? Eller är den bara meningslös?

Vi kommer alla att tidvis utsättas för livshändelser som får oss att tveka. Dessa situationer bör leda till självreflektion. Genom att hanteras omsorgsfullt kan de framhäva både styrkor och brister i vår karaktär. Vi måste identifiera dessa och jobba med dem för att uppnå en grad av självkännedom som ger oss frihet att utvecklas. Aristoteles lär ha sagt att intelligens är förmågan att underhålla en tanke utan att acceptera den. Jag skulle säga att vägen till självkännedom kräver modet att underhålla sina tankar och känslor och lägga ord på varifrån de kommer. Då, och endast då, kan våra vingar bära och vi kan flyga fria i ordets fulla bemärkelse - och det är endast i frihet vi kan uppnå vår fulla potential.

Bete på bottnen fångar ingen fisk

”Den bibliotekarie som läser är förlorad.”, sade litteraturprofessor Lars Burman - som sedermera själv blev bibliotekarie. Hans far hade i tiden sagt samma sak åt honom, och han valde att yttra orden åt mig under en konversation vi hade efter ett av körens framträdanden.

Jag vet inte varför orden stannade med mig men jag har funderat en hel del på frasen efter att jag hörde den. Jag har valt att se på den ur ett mer allmänt perspektiv – att det finns ett behov av en viss distans till ens profession för att inte förtäras av den. Man kan dock fråga sig: varför skulle man inte låta sig drunkna i sitt förvärv? Varför skulle man inte sträva efter att bli den bästa inom sitt område eller att bidra med så mycket man bara kan till de delar av samhället man har kompentens inom? Skulle det vara själviskt att inte göra det?

Jag tror att det som krävs för att inte drunkna är balans. När man metar har man en tyngd som man fäster krok och bete till, men man har också ett flöte som ser till att allting inte sjunker till botten. Oavsett hur bra ditt bete är gör det absolut ingen nytta om det ligger på havsbottnen. Du behöver ditt flöte för att stanna på rätt djup och ha nytta av ditt bete.

Inom dagens hälso- och sjukvård ses tyvärr en stor grupp sakkunniga som i princip alltid är överarbetade (antingen subjektivt eller objektivt) och ofta på gränsen att bränna ut sig. Redan under studietiden på läkarprogrammet är det många som känner att det inte finns tid att engagera sig i något ”roligt” – det är bara studier och engagemang relaterade till studierna som gäller. Detta blir bara värre i takt med att karriären går framåt och jag tror det är av yttersta vikt att hitta något – helt odefinierat vad – som kan fungera som ens flöte.

Mitt flöte har varit musik, i princip genom hela studietiden. Först var det storband som gällde, under en period både storband och kör och nu framför allt kör. Gemenskap och social kontakt utöver mitt ”värv” låter mig försvinna en liten tid, får stressen att lätta och känns allmänt bra. Det behöver givetvis inte vara konst – det kan lika gärna vara någon form av idrottsaktivitet. Det viktiga är att det finns någonting som inte är relaterat till det du gör hela dagen, varje dag. Många större universitet, ex. Harvard, skriver redan innan man kommer till informationen om hur man ansöker till programmet att de rekommenderar någon form av fritidsaktivitet som man idkar på minst hobby-, men helst på en högre nivå, och anger sport eller musik som exempel. Deras motivering? Studierna kräver mycket av en, både fysiskt och psykiskt, och man behöver något annat att tänka på för att bibehålla en god hälsa. Låt oss kalla det en motvikt, helt enkelt.

Orsaken till varför jag tidigare skrev att det är viktigt att det *inte* är inom samma område man studerar är att hobby och jobb annars riskerar bli samma sak. En musiker kan absolut lyssna på musik i avkopplande syfte men kanske inte skapa musik utan att lägga in sina professionella tankar i produktionen. Det blir helt enkelt svårt att se på verksamheten som ”avkopplande” om det är samma sak man normalt gör. Detta är min uppfattning: det finns säkert folk som klarar av det men det är en utmaning och riskerar att, istället för att vara det flöte det var tänkt att vara, bli en extra tyngd som gör att betet når bottnen ännu fortare.

Ett argument jag ofta hört är att man inte hinner göra annat pga. att plugget/jobbet tar så mycket tid – man skulle inte hinna med allt man måste hinna med. Detta är en tankefälla! Saken är, att man de facto blir effektivare av att göra något annat med jämna mellanrum. Även när du gör det odefinierade ”annat” jobbar ditt undermedvetna med att kategorisera den information du tidigare tagit in. Det är rentav nödvändigt att ge hjärnan en liten paus ibland för att hinna behandla alla fakta och göra något vettigt av den, eller för att kunna ta sig an sitt arbete med nya krafter när det är dags att återanvända till jobbet.

Frågan jag ställde i början av texten angående ens bidrag till samhället är således rätt fråga men i fel avseende: du kan endast uppnå den bästa versionen av dig själv genom att, något paradoxalt, dela ditt fokus. Med ett odelat fokus kanske det verkar ”lättare” eller ”snabbare” att bli en expert inom sitt område, men jag anser det mindre värdefullt om man samtidigt blir cynisk, oempatisk och utbränd. Enda sättet att orka jobba hela karriären inom något som tidvis kräver så mycket av en, både socialt, fysiskt och psykiskt, som sjukvård är att se till att ens liv runt omkring sjukvården känns bra. Jag hävdar att arbete är en del av livet men det är inte hela livet – många av livets viktigaste delar ligger utanför arbetet och man måste ha energi och lust att vara närvarande även utanför sitt arbete. Detta kräver ett flöte.

I dagens värld finns så mycket som tär på oss, så mycket som får oss att tappa tron på oss själva. Om vi skall orka behöver vi något som istället för att slita ned oss ger oss energi och livsglädje. Vi behöver något som inte förbrukar utan bygger upp vårt självförtroende. En hobby gör allt detta och samtidigt möter du människor med olika bakgrund i olika skeden av sina liv – alla med en gemensam passion för det odefinierade ”annat” som är din hobby. Håll fast vid den och försvara den: den är viktig!