Våra sinnens demoner

Mobbning är vanligt, invalidiserande och ett återkommande tema i samband med skolstarterna. För att identifiera såväl offer som utövare krävs ärlighet och mognad hos både lärare och föräldrar. Offren behöver allt stöd de kan få, men även utövarna är ofta i behov av hjälp. Jag vill tro att mobbningen sällan är utav ren ondska. I vår ilska mot utövarna får vi inte glömma att de är barn som ofta bär på stora osäkerheter som de inte kan hantera på ett moget sätt och att man genom att stödja dem ofta kan finna roten till det dåliga beteendet. Ett tätt och bilateralt samarbete mellan skolan och hemmet är enda sättet att nå en lösning som gynnar alla inblandade.

Under högstadietiden var jag kortväxt, sen i puberteten och hade fula glasögon. Då jag dessutom var högpresterande fyllde jag 4 av 4 kriterier för ocoolhet. Min årskurs hade ny klassfördelning inför högstadiet och jag var på en ny klass utan mina närmaste vänner. Resultatet var 3 år som inte går till historien som mina bästa. Samtidigt var mitt privata liv av olika orsaker oordnat vilket måhända gjorde att mitt behov av stöd inte sågs.

Jag har många gånger funderat ifall det jag gick igenom är tillräckligt att kallas mobbning eller om det tillhör normal högstadiejargong. Kanske jag bara inte kunde hantera högstadiemiljön? Det är inte som att jag var den enda som fick mig en känga med jämna mellanrum, men en för mig väsentlig skillnad var att jag ofta fann mig förnedrad och förminskad av dessa kängor. Skamkänslorna i den mobbades vardag är intensiva och ofta det som kännetecknar mobbningsfall – likvärdigt jävlas med varandra är någonting helt annat och en del av det sociala spelet. Jag anser mitt fall ganska lindrigt, men det hettar fortfarande om mina kinder bara av att tänka på det.

Min konflikträdsla och min strävan att hålla människor nöjda debuterade i dessa tider. Jag började göra teorikompendier i fysik som jag delade ut åt klassen. Svepskälet var att jag var ”tvungen att lära mig materialet” och visst: jag lärde mig massor. Det riktiga skälet var dock att jag ville få mera socialt kapital. Då en konflikt uppstod vek jag mig direkt för att jag inte ville att mitt förhållande till klassen skulle bli värre än det redan var. På så sätt blev två av mina attribut, ”flexibilitet” och ”vänlighet”, korrupta: ”konfliktundvikande” och ”betjänande”. Förvirringen över att inte få några vänner gjorde mig osäker på min egen förmåga och min stil. Jag började dölja denna osäkerhet med teoretisk kunskap och genom att upprätthålla ett perfekt beteende. Det bör påtalas att jag inte klarade av detta hemma, där den i övrigt välreglerade tonåringen kunde få oprovocerade raseriutbrott. Jag har än idag svårt att öppna upp för andra av rädsla att de inte skall acceptera mig, och finner ofta att jag döljer denna osäkerhet i lager av skydd och ett sken av ”perfektionism”. Jag har tagit avstånd från rusmedel, inte för att jag inte tycker om känslan eller för att det inte är gott utan för att jag är rädd för att släppa kontrollen över mig själv – tänk om folk inte gillar den de ser?

 

Demoner existerar. Osäkerheter som gnager våra själar och hemsöker vårt medvetande. Fördomsfulla och dömande tankar som gradvis korrumperar vår omdömesförmåga. Avundsjuka och hat som avskärmar oss från varandra. Ohälsosamma beteendemönster som härstammar från perioder i våra liv där de behövdes för att överleva men hemsöker oss långt senare. Dessa beteenden är inte uteslutande dåliga: goda karaktärsdrag såsom vänlighet, flexibilitet och disciplin kan också bli ohållbara. Lyckligt omedvetna om vårt inre krig fortsätter vi leva som vanligt, tills vi plötsligt en dag inser att vi inte längre mår bra.

Man kan fråga sig varför vi är så dåliga på att upptäcka våra egna demoner. Jag uppfattar mig själv som hyfsat emotionellt kompetent, men jag har under det senaste året haft en nästan konstant känsla av att någonting är fel. Jag har analyserat mitt liv ur otaliga perspektiv genom text, tal, musik och studier men inte kunnat hitta någon uppenbar orsak till varför det känns illa. Under sommaren har jag haft mer tid att reflektera och jag har funderat kring hur mina beteenden, tankar och känslor påverkar min vardag. Slutstation för alla dessa reflektioner är min tidiga tonårstid. De flesta ohälsosamma beteendena jag identifierat, över ett decennium senare, har haft sin debut under denna tid.

Beteenden är vårt sätt att anpassa oss till vår miljö. Med tiden blir de så integrerade i våra liv att vi inte ens uppfattar dem som avvikande. De är inte nödvändigtvis skadliga utan är ibland önskvärda, åtminstone när de uppkommer. Om de däremot hänger kvar som ett ärr efter en skada kommer vi aldrig riktigt att kunna gå vidare. Ohälsosamma beteenden är signaler på något obearbetat i vårt förflutna, skyddsmekanismer som blivit förlegade. I vissa fall vill vi behålla dem efter att ha bearbetat deras uppkomst, medan vi andra gånger väljer att förändra dem. Oavsett fallet kräver det en medvetenhet om deras existens.

Vårt psyke anfalls obönhörligt av våra demoner, i vilken skepnad de än kommer. De uppstår och slår oss följe under livet och påverkar oss negativt om de inte bearbetas. Vi skadas inte fysiskt av dem, utan de ger sig till känna i mer subtila former. Illabefinnandet som uppstår blir fokus för ångest, nedstämdhet och irritabilitet. De orsakar tankar, känslor och beteenden som i längden ger funktionsnedsättning och lidande. På så vis bromsar de vår egen personliga utveckling och styr oss in på vägar vi kanske inte vill gå. Först jobbar de i skuggorna, men liksom vattendropparna tär igenom berg tär demonerna genom oss. Genom att identifiera och jobba med dem kan vi hitta alternativa vägar och få bättre kontroll över våra liv och våra möjligheter, med bättre psykisk hälsa som följd. Det kräver en öppenhet och ärlighet med sig själv och med andra som kan kännas ovan och ur plats till en början, men som med tiden gör att vi finner oss själva i uttryckets fulla andemening.