Fågelungen

Jag kan tänka mig att fågelungen som skall lära sig flyga upplever såväl ångest som panik första gången den faller mot marken, innan den vet att vingarna bär. Hur skulle den kunna känna något annat? Men fallet möjliggör att den tar sina första vingslag och förvandlas från omkringskuttande kattmat till en symbol för frihet. Rädslan är både naturlig och förståelig men ogynnsam: vid närmare analys inser man att fågelungen som inte lär sig flyga inte överlever länge, oavsett om den försöker lära sig eller inte.

Den förlamande känslan av ångest. Sannolikt har alla ett eget, djupt personligt förhållande med den. Jag förknippar den med en kall, hård knut mitt i bröstet. Den gör att man inte kan andas, den får en att vilja krypa ihop i ett hörn och avskärma sig från världen. En oinbjuden gäst på ens väg mot ens mål.

Människor lär sig inte flyga, men man provar likväl sina vingar genom hela livet. Jag tror att vi uppnår de bästa versionerna av oss själva endast när vi formas av de krav våra högsta drömmar utsätter oss för. Det är ångestfyllt, stressande och vi finner ofta oss själva i situationer vi överväger att backa från. Fågelungen faller mot döden innan den, befriad, tar sina första vingslag. Ingen har sagt att det är lätt att uppnå sina drömmar - om det känns lätt kanske det inte är rätt dröm.

Nästan allt vi upplever kan lära oss någonting. Oavsett om det är sorg, lycka, förälskelse, stress eller ångest finns det beteenden, känslor och konsekvenser som vi kan utvärdera och kanske i framtiden komma att omvärdera. Man måste våga öppna sig själv för vad man verkligen känner och betrakta helheten: känslan, de faktorer som utlöser den och vad den får oss att göra.

Jag inser att känslan av ångest inte är permanent. Jag förstår att den signalerar att jag tänjer på mina gränser, vilket är exakt vad jag vill göra. Samtidigt tvingar den mig till reflektion över min egen inställning till livet, min förebådande examen och framtida yrkesliv. Är min ångest en manifestation av att jag försöker påverka saker som inte är i min makt att påverka? Innebär den att jag bryr mig för mycket om hur jag framställs inför andra? Är det möjligt att den signalerar att jag är på fel väg? Eller är den bara meningslös?

Vi kommer alla att tidvis utsättas för livshändelser som får oss att tveka. Dessa situationer bör leda till självreflektion. Genom att hanteras omsorgsfullt kan de framhäva både styrkor och brister i vår karaktär. Vi måste identifiera dessa och jobba med dem för att uppnå en grad av självkännedom som ger oss frihet att utvecklas. Aristoteles lär ha sagt att intelligens är förmågan att underhålla en tanke utan att acceptera den. Jag skulle säga att vägen till självkännedom kräver modet att underhålla sina tankar och känslor och lägga ord på varifrån de kommer. Då, och endast då, kan våra vingar bära och vi kan flyga fria i ordets fulla bemärkelse - och det är endast i frihet vi kan uppnå vår fulla potential.