Sexuellt ofredande

De senaste dagarna har #metoo varit en ”hashtag” som spridit sig som en löpeld på sociala media. I korthet handlar det om att allt fler kvinnor delat med sig av sina historier efter att Harvey Weinsteinskandalen uppmärksammats. Harvey Weinstein, som kunde sägas vara en av 1900-talets mer framgångsrika filmproducenter, gick från att vara en högaktad figur i filmvärlden till att vara raka motsatsen inom loppet av 48 timmar efter att The New York Times och The New Yorker publicerat artiklar som hävdade att han hade trakasserat, överfallit och våldtagit flertalet kvinnor. Efter publikationen av artiklarna steg ännu fler kvinnor fram och berättade om Weinsteins förfaranden och vad de själva gått igenom. Vilket ledde till #metoo, hashtagen som uppmuntrar kvinnor att dela med sig av sina erfarenheter för att uppmärksamma hur utbrett detta problem är.

Det gör lite ont i mig när det uppdagas hur vidrigt många män beter sig. Weinstein är en person, och det att en person i maktposition missbrukar den makten på det sättet han gjort adderar ytterligare en dimension av vidrighet till ett redan förskräckligt scenario. Men han är långt ifrån den enda. Det är dessvärre många män som gör sig skyldiga till sexuellt ofredande på ett eller annat vis. Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala finns NCK, vilket står för Nationellt Centrum för Kvinnofrid. De har under många års tid arbetat för att uppmärksamma och motverka mäns våld mot kvinnor. Ämnet ingår som ett led i utbildningen av vårdpersonal vid universitetet och därför även i min utbildning. Jag var chockad när jag fick reda på andelen kvinnor som i samband med NCK:s forskning angav att de blivit sexuellt ofredade (trakasserade, överfallna eller hotade hotade i en sexuell kontext alternativt våldtagna) – 47%. Motsvarande siffra bland män var 15%. Med dessa siffror som bakgrund utsätts alltså nästan hälften av alla kvinnor för någon form av sexuellt ofredande under sitt liv enligt den/de studie som NCK baserat sina siffror på. NÄSTAN HÄLFTEN! Det är skrämmande att tänka att en så stor andel utsätts och tyvärr finns det kompletterande information från BRÅ (brottsförebyggande rådet) som gör bilden ännu mer ensidig: 97% av misstänkta och 99% av dömda i fall av sexualbrott är män.

Oberoende om siffrorna från NCK stämmer eller inte är det säkert att säga att andelen kvinnor som utsatts för en händelse av den ena typen eller den andra är stor. Det ligger i storleksskalan på varannan till var tredje kvinna. Jag mår lika dåligt varje gång jag ser de siffrorna men det illamåendet är en bra sak. Något ännu viktigare är att vi pratar om det. Samt att vi verkligen vågar ryta till när vi konfronteras med en sådan situation. Vi måste dock komma ihåg att även om det är kvinnorna som drabbas är det inte bland dem problemet ligger – det är bland oss män.

Jag skriver om detta men egentligen – vad vet jag? Jag har aldrig utsatts för det dessa kvinnor gått igenom. Jag har aldrig varit i en situation där jag ens skulle överväga att avsiktligen göra något mot någon som är till skada för vederbörande, vare sig det gäller sex eller något annat. Jag lade med ordet avsiktligen för att ärliga misstag ibland händer. Ifall jag gjort mig skyldig på något sätt ber jag om ursäkt. Det finns tillfällen då mänskliga misstag inte borde få hända men händer i alla fall. Det går dock inte att förklara bort detta problem med en så skrattretande ursäkt. Forskningen som finns på detta område sträcker sig tillbaka till förra seklet och siffrorna ser ut som de ser ut. Jag tror att det är viktigt att dessa händelser inte förminskas eller viftas åt sidan. Jag tror att det är viktigt att de män/pojkar som i desperation, nyfikenhet eller Gud vet vad som driver dem att handla på ett så förnedrande och föraktfullt sätt mot en medmänniska sätts på sin plats. Men även att vi är mer bredtänkande och verkligen uppmärksammar detta problem redan vid ett tidigt stadium – varför inte sexualundervisningen i skolorna?

Mycket mer information om mäns våld mot kvinnor samt våld i nära relationer finns att hitta på NCK:s hemsida - http://www.nck.uu.se/.

Alla män är inte utövare av sexuellt våld. Alla utövare av sexuellt våld är dock i regel män och det är där som skon klämmer. Det kan vara svårt att komma åt problemet men en sak är säker: att sopa det under mattan och hitta på ursäkter kommer inte att få det att försvinna. Det kommer snarare att skicka signalen att vi inte egentligen bryr oss. Men det gör många av oss och för att få en förändring till stånd gäller det att handla aktivt för att den skall ske. Det handlar inte om att tycka synd om de drabbade. Jag tror inte att det är vad de vill. Det hade inte jag velat. Jag hade velat att någon lyssnar på mig, tror mig och arbetar så att ingen annan skall behöva gå igenom samma sak. Ett sådant arbete börjar på gräsrotsnivå, med att berätta för våra barn (när de når lämplig ålder) hur man beter sig mot medmänniskor och när det kommer till sexuell kontakt, vilken vett och etikett som gäller.

Allting kretsar i slutändan kring ett enda ord: samtycke. Det lilla men så oerhört viktiga ordet är centralt i alla förhållanden som involverar någon form av sexuellt umgänge. Däremot innefattar det både verbal och icke-verbal kommunikation, av vilka den senare ibland är svårtolkad. Om minsta osäkerhet råder är det dock, åtminstone i min värld, likställt med en nekande inställning tills motsatsen bevisats. Detta görs smidigast genom att lita på sin verbala kommunikationsförmåga och helt enkelt fråga.

#metoo kanske är en ögonöppnare för många. Men tro inte att dina kvinnliga vänner som inte uppdaterat sin status eller tweetat inte har drabbats – om en skall tro på det forskningsunderlag som finns på området har sannolikt ca hälften av dem verkligen utsatts. Det är ett vidsträckt problem som kräver åtgärder på flera nivåer men allting börjar hos den enskilda personen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är du som definierar vad sexuellt ofredande är - det är den drabbade och endast den drabbade som kan berätta hur en specifik händelse känns för honom/henne. Tänk efter innan du säger något som kan vara trakasserande. Tafsa inte, hota inte, våldta inte. Jag hatar att idiotförklara andra men dessa saker behöver uppenbarligen förkunnas ljudligt och upprepade gånger. Var heller inte den som tyst tittar på om du blir vittne till en händelse där någon (vem som helst) blir trakasserad, utan ingrip! Säg till, visa ditt stöd åt den drabbade. Mer än så behövs oftast inte. Slutligen – om du har barn; uppfostra dem till att bli medborgare som vårt samhälle kan vara stolta över. Medborgare som kan sin vett och etikett när det kommer till sexuella förhållanden och som varken trakasserar, tafsar, hotar eller våldtar sina medmänniskor.

Hösten.

Hösten för obönhörligen ens tankar till hur kort, förgängligt och skört livet är. Hur vi alla, oberoende vår inre eld och vår levnadslust förr eller senare kommer att komma till ett skede där livet börjar ta slut. En annan syn på saken kunde vara att känna av hur ens energi sakta men säkert sinar och väggen kommer emot – hur ens tidigare engagemang försvinner, ens drömmar går i kras och ens värld tappar färg och går från regnbågens alla färger till en jämngrå sörja av förpliktelser som avlöser varandra.

Oberoende om du är gammal, ung, arbetstrött eller en brinnande stjärna som fyller universums mörker med en ocean av ljus så finns det inga garantier för att det vi kallar liv kommer att vara. Vår hela existens, från fusionen av spermie och äggcell tills vi drar vår sista suck på denna jord, kan inte anses vara något annat än ett mirakel. Men detta mirakel har en begränsad duration och det absolut värsta vi kan göra med den tid vi har är att öda den på saker vi inte vill göra eller med personer vi inte vill träffa. Du lever – så lev! Gör det du brinner för, visa din kärlek åt de som är dig kära och, framför allt: var ärlig mot dig själv!

En av de största utmaningarna i dagens samhälle är psykisk sjukdom. Stress, depression och ångest (för att nämna några) har vi alla känt någon gång. Problemet uppstår när dessa blir standardstämningen. Hur kan en hindra sig från att drunkna i ett hav av självdestruktiva tankar? När inlämningsuppgifterna hopar sig, arbetsbördan blir för tung, deadlines passerat, ens partner lämnat en, ens självkänsla är i botten, energin tar slut, gråten är i halsen… hur gör en för att komma tillbaka upp till ytan? När allt en känner är tyngderna som drar ner en mot botten och ljuset verkar så avlägset och främmande att det inte finns en chans på miljonen att en skall nå det?

Svaret är att du inte är ensam. Ingen av oss är någonsin ensam. Ensamhet är lika mycket en illusion som alla de tankar som i stunden verkar så verkliga och skrämmande. Illusionen kan dock för många bli den enda verkligheten som finns. Fångad i kedjorna av ens eget psyke. Fjättrad av rädslan att bli sedd som svag eller vek. Rädd. Svag. Liten. Det är bara så mycket lättare att bränna de få broar som är kvar. Det spelar ingen roll.

Men hur mycket det än känns så, så är du verkligen inte ensam. Du kan försöka bränna broar och du kommer kanske att göra det men sanningen är att de som brinner ner inte var värda att ha till att börja med. När känslan av överväldigande stress, depression eller ångest kommer är det inte rätt beslut att isolera sig. Det kommer att kännas som det. Men det är inte det. Du lever – så lev! Spela musik om det är vad du vill göra! Res någonstans! Måla! Skriv! Träffa vänner! Spendera tid med familjen! Prata. Sluta aldrig prata om att det känns jobbigt. De som lyssnar är de som du förtjänar att ha omkring dig. Och om det bara inte går att anförtro sig till någon bekant finns det professionella lyssnare. Men du måste prata.

Psykisk sjukdom är inte bara ett av de vanligaste, utan även ett av de mest stigmatiserande tillstånden i vårt samhälle. Trots att vi alla är bekanta med hur det kan kännas är vi envisa som åsnor när det kommer till att erkänna dessa sjukdomar. ”Ryck upp dig!” ”Det är bara att ta skeden i vacker hand.” ”Alla andra har också tagit sig igenom samma sak!” är inte ovanliga åsikter. Dessa är inte bara helt åt skogen utan visar dessutom på en oförståelse för att det ibland blir så mycket att en inte på egen hand klarar av att ta sig vidare. Vi är inte ensamma, så varför insistera på att klara sig själv eller stupa på kuppen (bildligt talat)? Varför kan vi inte stödja varandra istället för att neka varandra den förståelse och det stöd som skulle hjälpa så många och antagligen, i något skede, även dig själv?

Liksom hösten alltid kommer, kommer även våren. Mörkret kommer att ge med sig och ljuset kommer åter att lysa upp världen. Livet är en berg- och dalbana – vi spenderar i regel tiden på bergstopparna med våra närmaste så varför inte göra det även då vi befinner oss i de djupaste av dalar?