Hösten.

Hösten för obönhörligen ens tankar till hur kort, förgängligt och skört livet är. Hur vi alla, oberoende vår inre eld och vår levnadslust förr eller senare kommer att komma till ett skede där livet börjar ta slut. En annan syn på saken kunde vara att känna av hur ens energi sakta men säkert sinar och väggen kommer emot – hur ens tidigare engagemang försvinner, ens drömmar går i kras och ens värld tappar färg och går från regnbågens alla färger till en jämngrå sörja av förpliktelser som avlöser varandra.

Oberoende om du är gammal, ung, arbetstrött eller en brinnande stjärna som fyller universums mörker med en ocean av ljus så finns det inga garantier för att det vi kallar liv kommer att vara. Vår hela existens, från fusionen av spermie och äggcell tills vi drar vår sista suck på denna jord, kan inte anses vara något annat än ett mirakel. Men detta mirakel har en begränsad duration och det absolut värsta vi kan göra med den tid vi har är att öda den på saker vi inte vill göra eller med personer vi inte vill träffa. Du lever – så lev! Gör det du brinner för, visa din kärlek åt de som är dig kära och, framför allt: var ärlig mot dig själv!

En av de största utmaningarna i dagens samhälle är psykisk sjukdom. Stress, depression och ångest (för att nämna några) har vi alla känt någon gång. Problemet uppstår när dessa blir standardstämningen. Hur kan en hindra sig från att drunkna i ett hav av självdestruktiva tankar? När inlämningsuppgifterna hopar sig, arbetsbördan blir för tung, deadlines passerat, ens partner lämnat en, ens självkänsla är i botten, energin tar slut, gråten är i halsen… hur gör en för att komma tillbaka upp till ytan? När allt en känner är tyngderna som drar ner en mot botten och ljuset verkar så avlägset och främmande att det inte finns en chans på miljonen att en skall nå det?

Svaret är att du inte är ensam. Ingen av oss är någonsin ensam. Ensamhet är lika mycket en illusion som alla de tankar som i stunden verkar så verkliga och skrämmande. Illusionen kan dock för många bli den enda verkligheten som finns. Fångad i kedjorna av ens eget psyke. Fjättrad av rädslan att bli sedd som svag eller vek. Rädd. Svag. Liten. Det är bara så mycket lättare att bränna de få broar som är kvar. Det spelar ingen roll.

Men hur mycket det än känns så, så är du verkligen inte ensam. Du kan försöka bränna broar och du kommer kanske att göra det men sanningen är att de som brinner ner inte var värda att ha till att börja med. När känslan av överväldigande stress, depression eller ångest kommer är det inte rätt beslut att isolera sig. Det kommer att kännas som det. Men det är inte det. Du lever – så lev! Spela musik om det är vad du vill göra! Res någonstans! Måla! Skriv! Träffa vänner! Spendera tid med familjen! Prata. Sluta aldrig prata om att det känns jobbigt. De som lyssnar är de som du förtjänar att ha omkring dig. Och om det bara inte går att anförtro sig till någon bekant finns det professionella lyssnare. Men du måste prata.

Psykisk sjukdom är inte bara ett av de vanligaste, utan även ett av de mest stigmatiserande tillstånden i vårt samhälle. Trots att vi alla är bekanta med hur det kan kännas är vi envisa som åsnor när det kommer till att erkänna dessa sjukdomar. ”Ryck upp dig!” ”Det är bara att ta skeden i vacker hand.” ”Alla andra har också tagit sig igenom samma sak!” är inte ovanliga åsikter. Dessa är inte bara helt åt skogen utan visar dessutom på en oförståelse för att det ibland blir så mycket att en inte på egen hand klarar av att ta sig vidare. Vi är inte ensamma, så varför insistera på att klara sig själv eller stupa på kuppen (bildligt talat)? Varför kan vi inte stödja varandra istället för att neka varandra den förståelse och det stöd som skulle hjälpa så många och antagligen, i något skede, även dig själv?

Liksom hösten alltid kommer, kommer även våren. Mörkret kommer att ge med sig och ljuset kommer åter att lysa upp världen. Livet är en berg- och dalbana – vi spenderar i regel tiden på bergstopparna med våra närmaste så varför inte göra det även då vi befinner oss i de djupaste av dalar?