Jag flyger fram i den uppländska landsbygden. Hästar, kor, kyrkor, och kilometervis med öppet landskap passerar. Från Spotify kommer en spellista med pop/rockballader i hörlurarna. Det tar inte många minuter innan jag sjunker ner i ett närmast meditativt tillstånd och tankarna fåt flöda fritt.
Jag känner ett lugn i min kropp som långsamt återfunnit sig efter en turbulent tid efter examen i januari 2020. Det känns bekant och det känns bra. Om två månader påbörjar jag min AT och parallellt med den kommer jag utföra min doktorandutbildning. Jag har en plan framåt. Jag har ett stödnätverk av personer jag skulle anförtro med mitt liv. Jag är i hyfsat bra form och får sjunga i en av världens mest ansedda manskörer (åtminstone om man frågar oss som sjunger i den). Jag förstår lugnet i min kropp, och njuter av det. Men jag har lärt mig att i lugnet gror stormen. Det bästa sättet att förbereda sig är att hitta den och vidta åtgärder innan den växer sig till en naturkatastrof. För mig har meditation blivit sättet att bygga mental styrka och hantera stormarna.
Vi stannar på Arlanda. För mig symboliserar flygfälten möten. Både hej och farväl. Mitt liv har, liksom alla andra liv, varit fyllt av bägge - såväl frivilliga som ofrivilliga. Ibland är de ofrivilliga mötena de som gör störst intryck på en, och kan få en att snubbla in på stigar i livet som annars hade förblivit dolda. Uppsala har varit en katalysator för otaliga sådana möten för mig, och är det fortsättningsvis. Möten som format mitt liv. Från en liten ort där jag sällan steg utanför min bekvämlighetszon flyttade jag utomlands till en stad där jag inte kände en kotte. Det gav mig en möjlighet att börja från början, renad från alla lager av roller och masker jag hade samlat på mig under min uppväxt. Däremot lämnade flytten ett spår, en långt inrotad knut som jag inte blir av med. Knuten består av all ångest över att bo så långt från min familj, all rädsla att banden till familjen skall förtvina, all skuld över att inte kunna ställa upp i den grad jag så gärna skulle vilja. Kärnan i knuten består av bitterhet över inte kunna ses och av sorg över att i vardagssituationer inte ha möjlighet att visa mycket jag älskar och uppskattar dem.
Allra längst in i knuten återkommer lugnet. Jag föreställer mig att alla har djupt rotade osäkerheter och rädslor som oftast inte ges någon uppmärksamhet. I mitt fall finns många, inom olika områden i livet. Ouppmärksammade påverkar de dig närmast slumpmässigt – omärkta stup på kartan som du oförberedd vandrar rätt in i. När de uppmärksammas märker du ut stupen på kartan, och plötsligt kan du navigera med dem i åtanke. I ett samhälle där vi blir matade ett konstant flöde av lycka och välfärd i våra sociala medier är meditationen för mig ett sätt att förbli grundad i verkligheten. Liksom vattendroppen innehåller oceanen föreställer jag mig att min upplevelse är en del av upplevelsen att vara människa, och något som man måste lära sig förhålla sig till istället för att trycka bort. Framtiden kommer att vara full av svåra val, avsked, förlorade möjligheter och lidande men den kommer också innehålla allt det positiva med livet. I den insikten vilar mitt lugn och jag känner hur jag långsamt börjar lämna den inre världen för att åter vara i full kontakt med den yttre.
Jag flyger fram i den östgötska landsbygden. Hästar, kor, kyrkor, och kilometervis med öppet landskap passerar. Från Spotify kommer en spellista med pop/rockballader i hörlurarna. En del har lämnat tåget, andra har stigit på. I förändringen ligger konstansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar