En främlings fotsteg

Under skolgången fick jag och mina klasskamrater höra om vikten av att visa empati för våra medmänniskor. Jag minns en äldre man som höll en “empatiförmiddag” med oss en morgon i högstadiet - i slutet av tillfället sade han något i stil med att han sått ett frö i våra huvuden men att det är på vårt eget ansvar att få det att gro, att vi hade fått kunskapen och nu fick göra vad vi ville med den. Det är dock inte helt självklart vad empati innebär i alla situationer och jag tror att insikten i hur man bör förhålla sig till motparten för att ge ett empatiskt intryck är något vi lär oss i takt med att vi blir äldre och får mer erfarenhet - en form av “trial and error” som pågår från tonåren tills vi dör.

Empati är inte samma sak som att hålla med trots att man egentligen inte gör det eller att bara berätta en del av det man tänkte av rädsla att såra någon annan. Empati är nödvändigt för en god relation men måste byggas på ärliga grunder - att vara av annan åsikt eller vara tvungen att ge ett svårt besked är situationer vi ibland råkar ut för och har ingenting med varken empati eller dess motsats att göra. Däremot utgör dessa “svåra samtal” tillfällen då inte bara oempatiska utan även empatiska personer kan ge ett oempatiskt intryck. Det säger därmed sig självt att det är i just dessa situationer som det är ännu viktigare att verkligen veta vad empati är utöver att man måste förbereda sig inför dem - de svåraste situationerna att vara empatisk i är då man, oförberedd, inser att man är ute på bråddjupt vatten utan flytväst när Titanic kört in i isberget medan den man pratar med sitter i soffan mittemot och berättar om hur eländigt livet är.

Empati innebär inte heller att man tar över den andra personens känslor. Det är ingen skillnad ifall motparten är arg, ledsen, deprimerad, euforisk eller stressad: empati per definition innebär att man har en förmåga att förstå och sätta sig in i en annan persons situation utan att själv hamna i den. Detta är en väldigt svår bit att bemästra eftersom skillnaden på att vara empatisk på ett balanserat sätt utan att verka kall är hårfin - liksom skillnaden på andra sidan spektret: att vara maximalt empatisk utan att ta över den andras känsla (eller känslor). Jag har själv erfarit båda två liksom majoriteten av mina nuvarande kurskamrater: alla livsöden man får ta del av gör att man utvecklar ett naturligt avstånd efter den första chocken. Jag vågar hävda att alla som jobbar inom yrken där man med jämna mellanrum är tvungen att hantera svåra livsöden har gått igenom en sådan – den kommer förr eller senare och ibland på de mest oanade ställen men den kommer garanterat att komma i något skede varvid resultatet, åtminstone för mig, var ett totalt emotionellt haveri. Vi hade under första året av studierna en dag i “Professionell utveckling” (en kurs) där en ung kvinna som förlorat sin man i cancer kom för att berätta om sina erfarenheter åt oss. Det var smärtsamt detaljrikt med en historia som berörde allt från beskedet, sjukdomsförloppet och den sista tiden av sjukdom till familjen som lämnades kvar. Hon berörde mig på ett sätt jag sällan erfarit, varken innan eller efter, och jag minns att jag grät mig igenom de två timmarna vi hade med henne. Efteråt kramade jag henne, dels av tacksamhet för att hon fick mig att känna så starkt och dels av beundran för hennes styrka; jag kan inte föreställa mig hur tungt det måste vara att återuppleva känslorna som minnena måste framkalla gång på gång. Hon menade dock att det var mycket viktigt att vi fick förbereda oss i en trygg miljö och betonade vikten av att ta ut och bearbeta våra känslor i denna trygga miljö för att kunna hantera det professionellt när vi försätts i den situationen i framtiden. Det innebär så klart inte att man inte kan gråta som läkare - hennes poäng var snarare att vi inte får falla ihop helt då man är med om ett emotionellt jobbigt patientfall.

Oberoende av hur eller när denna första ”chock” infinner sig är det något som var och en genomgår, på ett eller annat sätt. För någon som är mindre emotionell än jag kanske det endast innebär en djup, personlig reflektion medan det för en annan kan kännas mycket jobbigare än så. Det som ibland händer efter att man varit med om en situation där man tagit över någon annans känslor så fullständigt som jag gjorde i ovanstående fall är att man lägger på några extra lager skydd för att undvika att själv falla i bitar. Då riskerar man istället att ge ett avlägset, kallt intryck vilket naturligtvis är precis lika illa som att haverera känslomässigt. Jag tror att det tillhör utvecklingen av ett empatiskt förhållningssätt att skapa dessa extra skyddslager men det är av yttersta vikt att i något skede försiktigt våga skala av dem, ett efter ett så att skyddet blir så tunt det bara kan bli utan att exponera det underliggande medvetandet. Detta är ett arbete som tar hela livet och det är, som jag nämnde i inledningen, något av ett experiment för var och en av oss: ibland blir det fel och då måste vi analysera vad vi kan göra på ett annat sätt men ibland blir det rätt och dessa gånger är det viktigt att ge sig själv det tillkännagivandet. Den positiva feedbacken behövs, dels för att kunna konsolidera beteendet men även för att ge sig själv en liten klapp på axeln: ett kvitto på att man är på rätt väg och kan fortsätta på sin färd lite visare än tidigare.

Empati. Det är ett litet, men kraftfullt ord. Den allmänna uppfattningen torde vara att empati är en bra egenskap men den gör även individen lite mer utsatt för vissa scenarion som jag tidigare nuddat vid: oärlighet, övertagande av motpartens känslor, distanstagande som skyddsmekanism för att nämna några. Det tar ett helt liv för ett litet frö av empati att gro och växa till sig och det är du som är trädgårdsmästaren. Det kräver självinsikt, ärlighet och mod i kombination med lite experimentlust och kreativitet för att hitta sin egen stil och detta kan (ska?) kännas väldigt tungt och jobbigt i början. I slutet ger det dock så otroligt mycket: meningsfulla relationer, en förmåga att hantera de flesta situationer som kan uppstå i mänsklig interaktion och en större förståelse både för sig själv och andra. Faktum är, att vi kan förverkliga oss själva endast i gemenskapen med andra, och om du aldrig vågar se saker från en annan synvinkel än din egen kommer du aldrig att kunna förverkliga dig själv. Jag tänker avsluta med ett citat från Disney’s “Pocahontas” som egentligen handlar om att övervinna sina fördomar men som passar lika bra när det gäller att utvecklas som medmänniska: “if you walk the footsteps of a stranger, you'll learn things you never knew you never knew”.

Trädgården

Ibland (läs: ganska ofta) sätter jag mig ner för att bara fundera och reflektera. Ibland (läs: ganska sällan) är dessa tankar djupa och intelligenta. För det mesta är de av mer trivial natur.

När jag sätter mig ner för att skriva vet jag sällan på förhand exakt vad jag skall skriva om. Ofta finns en tanke om vad jag skall skriva om men den är outvecklad, ett litet frö. Genom att vattna detta frö med mina egna erfarenheter, åsikter och intryck kan jag få fröet att gro. Dock är det endast ett fåtal av dessa frön som verkligen tar sig och bryter sig genom kapseln, men de som gör det kommer så småningom att bli en vacker växt. Jag har lite samma inställning till världen. Det är så mycket man vill göra men det finns inte en chans att göra allting man vill. Låt oss se de saker vi verkligen gör som de frön som bryter sig genom kapseln och de saker vi inte gör (vilka torde vara en klar majoritet för de flesta av oss) som de frön som helt enkelt inte gror.

Det går att härleda från ovanstående argument att vi endast kan plantera ett begränsat antal frön - oberoende av hur gröna våra fingrar är kan vi inte plantera alla frön i påsen och även om vi med våld gjorde det skulle alla inte gro. Vilket obönhörligen leder oss till ett dilemma där vi måste prioritera vissa frön framför andra. Vill jag ha blommor eller träd i min trädgård? Hur många frön skall jag plantera för att försäkra mig att åtminstone något av dem gror? Blommorna gror och växer fort och jag kan njuta av dem ganska snart, men hur vackra de än må vara bleknar de i närheten av en majestätisk ek. En ek växer dock långsamt och kräver dels en jordart som möjliggör dess tillväxt och dels omsorg över en lång tid för att den skall växa upp rak och ståtlig. Därav måste vi ställa oss frågan hur vi vill att vår egen trädgård skall se ut och hur mycket tid vi vill lägga ner på dess utformning. Morän, sand eller berg? Mossa eller gräs? Varför inte lav? Rosor eller vildväxt? Buskar eller träd? Trimmade eller inte?

Jag har valt att dedicera mitt liv till en karriär inom medicin - för mig är det mer än ett yrke, det är ett kall. Det är visserligen ett jobb som man går till och från varje dag men trots att ens skifte tar slut är man fortfarande läkare. Det är ett jobb där man får lyssna till människors djupaste rädslor men även deras högsta drömmar. Det enda ordet med vilket jag kan beskriva läkarrollen är privilegierad. För mig känns det oerhört fint att få ta del av människors liv såväl i glädje och lycka som i oro och sorg. Det är ett yrke som kräver att jag mognar och fortsätter mogna som person och vetenskapsman i hela mitt liv - det finns ingen läkare som är fullärd. Det finns mer och mindre lärda läkare och den parametern är ofta men inte alltid korrelerad till den individuella läkarens erfarenhet men det finns ingen fullärd läkare. Det är en av de saker som gjorde att jag redan i ett tidigt skede av mitt liv föll för läkaryrket. Det är ett i yrke som per definition är fyllt av mening - man får hjälpa människor som behöver hjälp varje dag. Besvären är ibland allvarliga, ibland bara manifestationer av patientens oro. Oberoende finns jag där för att lyssna och hjälpa i den mån jag bara kan.

Medicin var ett av mina frön. Jag tror att många inom yrkeslivet ofta fokuserar väldigt mycket på just “karriärsfröet” - de planterar frön i hopp om att en dag beskåda ett fantastiskt träd i mitten av trädgården för att helt glömma bort det som finns runt omkring. Inom biologin talar man ofta om symbios - exempelvis hur asken i våra skogar samarbetar med svamparnas mycel i marken runtomkring för att båda parter skall kunna växa effektivare, snabbare och må bättre. Detsamma gäller i våra inre trädgårdar. Den ensamma eken må vara vacker men, som sagt, ensam. Om den faller eller om fröna inte gror finns ingenting kvar och trädgården står tom. Därför är det viktigt att plantera lite fler frön än enbart “karriärsfröet” och kunna fördela sin uppmärksamhet på fler växter. Således kan de olika växterna ta hjälp av varandra enligt ovanstående definition av symbios. Om trädet faller (plötslig sjukdom, konkurs etc) finns det fortfarande annat som kan hålla trädgården levande och vacker. För mig har musiken länge fyllt denna roll, för andra är det sport. Det faktum att min uppmärksamhet bli delad är ett sätt för min hjärna att koppla bort från medicin, sjukdom och svåra livsöden och kunna skapa något vackert med och för andra. Det fyller en annan funktion och tack vare det kan jag återgå till medicinen med nyladdade batterier. Samtidigt ger det mig möjlighet att träffa människor från världens olika hörn vilket inte enbart är socialt givande utan även utvecklande för mig som person. Vilket bidrar till att jag kan vara en bättre läkare när det väl gäller.

Avslutningsvis vill jag bara sammanfatta mina tankar: det är viktigt att ha ett tydliga mål i livet men tunnelseende vad gäller enskilda mål är potentiellt farligt. Det måste finnas ett vidare perspektiv och det måste finnas andra saker att uppnå utöver huvudmålet. Det är enda sättet att hålla sig mentalt frisk och undvika att tömma sina energidepåer, som för den unga individen kan tyckas vara outsinliga men som töms fortare än man kan ana om man inte tar hand om sig själv. Vi är människor, inte robotar och vi behöver mer än enbart arbete och karriär i våra liv för att klara oss. Kärlek, sport, musik, socialt umgänge, familj, konst eller vilken kombination som helst av vad som helst så länge karriär ensamt inte är det enda målet i våra liv. Ett liv enbart i arbetets tecken är inte ett fullt liv och det är på våra egna axlar att utforma vår vardag efter våra egna behov - det är oerhört lätt att hamna i en situation där andras behov styr ens liv och det är precis det jag vill påminna om: reflektera över vad som är viktigt för dig och låt din vardag se ut på ett sätt som du är nöjd med. Faktum är, att när du är nöjd med ditt liv kommer du att kunna bidra till att andra även är nöjda med sina liv i en mycket högre utsträckning.