Trädgården

Ibland (läs: ganska ofta) sätter jag mig ner för att bara fundera och reflektera. Ibland (läs: ganska sällan) är dessa tankar djupa och intelligenta. För det mesta är de av mer trivial natur.

När jag sätter mig ner för att skriva vet jag sällan på förhand exakt vad jag skall skriva om. Ofta finns en tanke om vad jag skall skriva om men den är outvecklad, ett litet frö. Genom att vattna detta frö med mina egna erfarenheter, åsikter och intryck kan jag få fröet att gro. Dock är det endast ett fåtal av dessa frön som verkligen tar sig och bryter sig genom kapseln, men de som gör det kommer så småningom att bli en vacker växt. Jag har lite samma inställning till världen. Det är så mycket man vill göra men det finns inte en chans att göra allting man vill. Låt oss se de saker vi verkligen gör som de frön som bryter sig genom kapseln och de saker vi inte gör (vilka torde vara en klar majoritet för de flesta av oss) som de frön som helt enkelt inte gror.

Det går att härleda från ovanstående argument att vi endast kan plantera ett begränsat antal frön - oberoende av hur gröna våra fingrar är kan vi inte plantera alla frön i påsen och även om vi med våld gjorde det skulle alla inte gro. Vilket obönhörligen leder oss till ett dilemma där vi måste prioritera vissa frön framför andra. Vill jag ha blommor eller träd i min trädgård? Hur många frön skall jag plantera för att försäkra mig att åtminstone något av dem gror? Blommorna gror och växer fort och jag kan njuta av dem ganska snart, men hur vackra de än må vara bleknar de i närheten av en majestätisk ek. En ek växer dock långsamt och kräver dels en jordart som möjliggör dess tillväxt och dels omsorg över en lång tid för att den skall växa upp rak och ståtlig. Därav måste vi ställa oss frågan hur vi vill att vår egen trädgård skall se ut och hur mycket tid vi vill lägga ner på dess utformning. Morän, sand eller berg? Mossa eller gräs? Varför inte lav? Rosor eller vildväxt? Buskar eller träd? Trimmade eller inte?

Jag har valt att dedicera mitt liv till en karriär inom medicin - för mig är det mer än ett yrke, det är ett kall. Det är visserligen ett jobb som man går till och från varje dag men trots att ens skifte tar slut är man fortfarande läkare. Det är ett jobb där man får lyssna till människors djupaste rädslor men även deras högsta drömmar. Det enda ordet med vilket jag kan beskriva läkarrollen är privilegierad. För mig känns det oerhört fint att få ta del av människors liv såväl i glädje och lycka som i oro och sorg. Det är ett yrke som kräver att jag mognar och fortsätter mogna som person och vetenskapsman i hela mitt liv - det finns ingen läkare som är fullärd. Det finns mer och mindre lärda läkare och den parametern är ofta men inte alltid korrelerad till den individuella läkarens erfarenhet men det finns ingen fullärd läkare. Det är en av de saker som gjorde att jag redan i ett tidigt skede av mitt liv föll för läkaryrket. Det är ett i yrke som per definition är fyllt av mening - man får hjälpa människor som behöver hjälp varje dag. Besvären är ibland allvarliga, ibland bara manifestationer av patientens oro. Oberoende finns jag där för att lyssna och hjälpa i den mån jag bara kan.

Medicin var ett av mina frön. Jag tror att många inom yrkeslivet ofta fokuserar väldigt mycket på just “karriärsfröet” - de planterar frön i hopp om att en dag beskåda ett fantastiskt träd i mitten av trädgården för att helt glömma bort det som finns runt omkring. Inom biologin talar man ofta om symbios - exempelvis hur asken i våra skogar samarbetar med svamparnas mycel i marken runtomkring för att båda parter skall kunna växa effektivare, snabbare och må bättre. Detsamma gäller i våra inre trädgårdar. Den ensamma eken må vara vacker men, som sagt, ensam. Om den faller eller om fröna inte gror finns ingenting kvar och trädgården står tom. Därför är det viktigt att plantera lite fler frön än enbart “karriärsfröet” och kunna fördela sin uppmärksamhet på fler växter. Således kan de olika växterna ta hjälp av varandra enligt ovanstående definition av symbios. Om trädet faller (plötslig sjukdom, konkurs etc) finns det fortfarande annat som kan hålla trädgården levande och vacker. För mig har musiken länge fyllt denna roll, för andra är det sport. Det faktum att min uppmärksamhet bli delad är ett sätt för min hjärna att koppla bort från medicin, sjukdom och svåra livsöden och kunna skapa något vackert med och för andra. Det fyller en annan funktion och tack vare det kan jag återgå till medicinen med nyladdade batterier. Samtidigt ger det mig möjlighet att träffa människor från världens olika hörn vilket inte enbart är socialt givande utan även utvecklande för mig som person. Vilket bidrar till att jag kan vara en bättre läkare när det väl gäller.

Avslutningsvis vill jag bara sammanfatta mina tankar: det är viktigt att ha ett tydliga mål i livet men tunnelseende vad gäller enskilda mål är potentiellt farligt. Det måste finnas ett vidare perspektiv och det måste finnas andra saker att uppnå utöver huvudmålet. Det är enda sättet att hålla sig mentalt frisk och undvika att tömma sina energidepåer, som för den unga individen kan tyckas vara outsinliga men som töms fortare än man kan ana om man inte tar hand om sig själv. Vi är människor, inte robotar och vi behöver mer än enbart arbete och karriär i våra liv för att klara oss. Kärlek, sport, musik, socialt umgänge, familj, konst eller vilken kombination som helst av vad som helst så länge karriär ensamt inte är det enda målet i våra liv. Ett liv enbart i arbetets tecken är inte ett fullt liv och det är på våra egna axlar att utforma vår vardag efter våra egna behov - det är oerhört lätt att hamna i en situation där andras behov styr ens liv och det är precis det jag vill påminna om: reflektera över vad som är viktigt för dig och låt din vardag se ut på ett sätt som du är nöjd med. Faktum är, att när du är nöjd med ditt liv kommer du att kunna bidra till att andra även är nöjda med sina liv i en mycket högre utsträckning.