Julen 2018

Vad är julfrid? Sann, djup julfrid?

Det närmaste jag någonsin kommit vad jag tror vara äkta julfrid var för ett par år sedan.  Jag hade flyttat hemifrån sedan något år, inte varit i Finland sedan terminsstart. Jag kom hem på kvällen den 22 december och hann inte ens köpa julklappar åt alla. (Med facit på hand kan jag säga att det inte spelade den minsta roll för någon i sällskapet, utom för mig själv.) På julafton gick jag till julkyrkan där jag mötte en massa, lyssnade på South Point Gospel, sjöng traditionella julsånger (Sibelius julvisa finner jag alldeles speciellt vacker och stämningsfull) och lyssnade på prästen. Jag minns att körens version av ”Holy” fick mig att rysa i hela kroppen - liksom varje gång jag hört den. Allt detta ingav ett lugn som höll i sig resten av helgen. Efter kyrkan åkte vi hem och satt, hela familjen, och bara umgicks. Inga datorer, inga distraktioner. Lite lugn musik i bakgrunden, tända ljus. Därefter åt vi tillsammans och delade ut någon enstaka present åt varandra. Inget extravagant, bara måttligt överflöd. Tomtar nämndes knappt. Därefter samma procedur hos pappa. Kvällen avrundades med stillsam läsning. En i det närmaste perfekt jul. Jag har inte upplevt en sådan därefter och inte innan det heller men jag håller utkik och hoppas. Men är det jag kände den julen verkligen julfrid? Jag har en känsla att vi i Västvärlden glömt bort vad frid egentligen känns som och således beror det på vem man frågar. Enligt min moderna västerländska standard tycker jag dock det.

För mig är kärnan i julens budskap att man får tid att umgås med sina nära och kära, uttrycka sin tacksamhet för den gemenskap man är en del av. Kanske bidra med en present om man vet att man kan underlätta vardagen åt någon man älskar eller bara göra honom/henne glad. I min värld handlar julens budskap även om att få en kort paus från alla åtaganden som tär på en i vardagen och få reflektera över ens liv under en kort, men ack så viktig, stund. Det är dock inte vad julen handlar om i dagens samhälle. Julen har korrumperats och blivit en företagens vinstbringare i takt med att det blivit viktigare att få många paket än att umgås med varandra. Förväntansfullt advent har bytts ut mot gräl kring hur många julklappar man skall få och umgänget har bytts ut mot stirrandet på mobiltelefoners skärmar. Istället för att njuta av tiden tillsammans stressar vi över vem som fått mest, hur mycket mat man måste förbereda, oron kring att man inte köpt tillräckligt fina presenter, hetsen som råder i kompisgänget, bilderna på Instagram och Facebook som visar hur fantastiskt alla andra har det. Listan kan göras oändlig.

I en värld som blir allt mer centrerad kring hur mycket man äger glömmer man lätt bort människan av bara farten. Oavsett socioekonomisk status är vi, först och främst, sociala djur som drivs av en primitiv glöd som kräver andras uppskattning för att stanna vid god hälsa. Denna uppskattning borde komma från välmenande gester, uppoffringar, rådgivning etc – normala delar av mänsklig interaktion men som allihop är tecken på uppskattning och att en individ bryr sig om annan. Det borde inte handla om saker, men det är precis vad det gör. Missförstå mig rätt: människan har alltid gillat prylar. De hjälper oss att uttrycka oss kreativt, de fungerar som verktyg, de kan användas för att förmedla ett budskap som måhända är för komplext för att uttryckas i ord. Prylar har definitivt en plats i vad som skapar välbefinnande hos människor. Däremot existerar en väsentlig skillnad mellan prylar som är viktiga för att underlätta våra liv och det överflöd som ses i vartenda västerländskt hem. Denna presenthets är ingalunda specifik för julen – den är konstant året om. Inte bara är den miljömässigt ohållbar utan jag tror även att den kan beskyllas till en del för den ökande mängden psykisk ohälsa som råder i vårt samhälle. Hjärnans belöningssystem går på konstant högvarv när vi får allt fler presenter allt oftare. Vi är vana från en värld där vi är uppkopplade 24/7 att allting skall lösas NU och allt vi vill ha finns inom en armlängds räckhåll (eller en onlinebeställning bort). Vi förväntar oss att få mycket saker och det är det som är själva kärnan i problemet. Belöningssystemet är uppbyggt så, att när det vi vill ha inte erhålls ses en motsatt effekt: bestraffning. Vår utsöndring av neurotransmittorer som får oss att må bra minskar. Alltså mår vi relativt sett dåligt om vi inte får saker. Som att det inte var nog ser vi sedan på sociala media att grannen köpt fler (och dyrare) presenter åt sina barn och mår ännu sämre för att inte gör lika väl ifrån oss.

Vi har rest bort över jul de senaste två åren. Ironiskt nog är även detta privilegierat men må så vara. Oavsett: denna gång var vi i Gambia i Afrika och jag insåg något jag egentligen visste från början. Materiell lycka är inte äkta lycka – den är förfalskad. Den är skapt av oss för att lindra ett symptom (en känsla av otillräcklighet) men har istället skapat nya problem: överflöd, avund och ett behov att hela få mer. Jag besökte en avlägsen by och åt hos en lokal familj som en i mitt resesällskap haft kontakt med. De hade familjen och de övriga byborna. De hade ett uppehälle, de hade tak över huvudet och mat på borden. Barnen fick gå i skola. Elektricitet fanns till de grundläggande behoven. Mobiler fanns men inte personliga sådana. Det fick mig verkligen att öppna ögonen för hur otroligt välställt vi har det hemma, men fick mig även att fundera kring ifall vi tagit det lite för långt? Kanske vi inte behöver allt det vi har, kanske vi nått den punkt där ”mer” i själva verket är mer skadligt än givande? Det får bli tema för en annan text, men är frågor som definitivt är värda att tänka på.

Denna tid på året är det som sagt viktigt att ta ett djupt andetag, fundera var man står i livet. Under de mörka vintermånaderna är det viktigare än någonsin att visa sitt stöd och sin uppskattning åt sina nära och kära. Hjälp en främling. Döm inte, försök att se saker från din motparts perspektiv. Enkla ord att skriva, ack så svåra att i verkligheten leva efter. Men ett liv enligt de orden är ett liv som fylls av inte bara julfrid, utan frid i allmänhet. Det är även nyckeln till att befrias från tvånget att kompensera med ett hav av gåvor som de flesta av oss egentligen skulle kunna leva utan. Med dessa ord vill jag önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

En dag på avdelningen

“Din pappa är döende.”

Mina ord föll som sten, och följdes av några häftiga andetag som successivt ändrade karaktär och blev snyftningar.

Vi pratade i en halvtimme efter detta, och täckte allt mellan medicin, livsåskådning och filosofi under denna tid. Jag har funderat mycket på denna konversation, och kanske framför allt på ovanstående fras, sedan jag återgick till mina studier i höstas. Fordrades verkligen denna direkta ärlighet? Borde jag ha närmat mig ämnet mjukare? Det pratas så mycket om det fantastiska man kan åstadkomma med modern medicin - mina studier har också visat en annan sida: hur mycket man de facto inte kan göra så mycket åt. Hur skall man som professionell vårdgivare förhålla sig till detta?

Under en längre tid har jag haft åsikten att man som läkare har en annan inställning till döden än “gemene man”. Jag tror att det kan härledas från det enkla faktum att den är ständigt närvarande i ens arbete. Den är ett naturligt slut på cirkeln som kallas livet men för de allra flesta tar det ett helt liv att lära sig hur man skall förhålla sig dels till andras död men dels även till sin egen dödlighet.

Samtidigt som konversationen ovan inte var lätt för patientens anhöriga bidrog den ändå med något: förståelse för att tiden man hade tillsammans var den sista man någonsin skulle spendera tillsammans. Det kan låta som domedagen men resultatet var, ur åskådarperspektiv sett, otroligt vackert: den sista gemensamma tiden fick en, för de involverade, personlig betydelse och en skönhet som jag har svårt att helt sätta fingret på men inte kommer glömma. Någonsin.

Döden är ledsam och det både får och ska den vara. Samtidigt är den något man inte kommer från oberoende hur rik eller högt uppställd man är. Jag har läst en del litteratur om döden och något som många författare pratar om, bl.a. Dr Atul Gawande i sin bok “Being Mortal”, är hur livets prioriteringar skiftar från ett framtidsfokus till ett “nu”-fokus i samband med kunskapen om att ens tid håller på att rinna ut. Jag tror att man som vårdpersonal och speciellt inom läkaryrket har en väldigt viktig roll i att informera anhöriga och patienter om vart vederbörandes hälsotillstånd är på väg. Med informera menar jag att man inte bara skall antyda vart det är på väg utan uttryckligen säga precis vad det man säger innebär, även då man måste ge svåra nyheter. Den mänskliga hjärnan har en förmåga att tolka alla hemska nyheter på ett bättre sätt om den bara kan. Detta faktum förutsätter tydlighet och empati i dessa situationer. Det är givet att man inte kan veta hur länge någon har kvar att leva, men det betyder mycket för alla involverade att man kan ge en fingervisning: ofta kan man uppskatta ifall det rör sig om veckor-månader eller månader-år.

Till mitt förtret finns det ett motstånd att prata om död. Nästan som om det vore en skymf mot den moderna läkarens allsmäktighet att patienter dör. Jag tror att alla läkare kan utvecklas, lära sig och framför allt bättre hantera död - både avseende den död man möter i sin yrkesroll men även den som livet för med sig. Jag tror även att anhöriga man kommer i kontakt med vinner mycket i sitt eget sorgearbete om man har en vårdpersonal som kan handskas med ämnet på ett professionellt och genomtänkt sätt. Som vårdgivare kräver det dock att man accepterar döden och jobbar med den som ändstation snarare än att man försöker ignorera den och med alla medel undvika den. Första steget dit är att våga sätta sig ner, ta ett djupt andetag, berätta samt förklara läget och därefter låta informationen sjunka in. När allt detta är gjort kan man på allvar börja diskutera och det är då som man hittar kärnan i att ta hand om andra människor, både sjuka och deras friska anhöriga.

Min patient dog en vecka senare. Det är inte säkert att det gjorde någon skillnad, men jag vill tro att han tack vare att ovanstående samtal hölls kunde spendera många timmar fler med sina älskade döttrar och de med honom innan hans tid var ute. Tid som inte hade avsatts om inte döttrarna hade känt till precis vilket läge vi befann oss i. Tid som de kommer att minnas och uppskatta både vid tillfällen av saknad och glädje.

Samhällets byggstenar – konstanta eller i evig förändring?

Christopher Tin är en prisbelönt amerikansk kompositör som gillar att experimentera. Hans musik är huvudsakligen skriven för symfoniorkestrar med eller utan kör men har ett genomgående tema: världen. Han har släppt två album, vilkas namn är ”Calling all Dawns” och ”The Drop that Contained the Sea”. Det först nämnda albumet innehåller 12 stycken som alla är skrivna på olika språk, baserade på texter, dikter och ordspråk typiska för regionen de representerar. Jag är extremt imponerad av hur kompositören lyckats ta del av dessa historiska verk från världens alla hörn och lyckats skriva musik som lägger dem i sitt rätta kulturella sammanhang samtidigt som han väver in allting i sin egen stil. Resultatet är ett album som inte bara tar oss över hela världen rent musikaliskt utan även visar att de tankar och idéer som människor historiskt sett haft världen över är väldigt lika. Detta är något som i mitt huvud verkligen sätter perspektiv på ens världsbild. Det är tyvärr allmänt att i dagens samhälle höra misstänksamma, rasistiska uttalanden om folk med annat tankesätt, annat ursprung eller annan kultur än lokalbefolkningen – om det är något som historien visat är det att de tankar människan haft om vår existens i slutändan är ganska lika. 

Jag har ännu inte hunnit lyssna igenom Christopher Tins andra album: ”The Drop that Contained the Sea” men liksom ”Calling all Dawns” innehåller det stycken som är producerade med olika kulturella bakgrunder i åtanke. På sin hemsida beskriver kompositören albumet på följande vis: ”Liksom varje vattendroppe innehåller de element som utgör havet innehåller även varje människa de element som utgör mänskligheten.” Citatet fastnade i mitt huvud och ledde till nya tankar. Det är något så otroligt rent och sant i den meningen: vi har alla, om man går tillräckligt långt bakåt i tiden, ett gemensamt ursprung. Vi är alla människor, fulla av både mer och mindre unika styrkor och brister. Vi är inte ensamma. Vilket leder mig till att fundera: Varför krigar vi sinsemellan? Varför är vi fast beslutna att försöka styra över andra och påverka främmande kulturer så att de i högsta möjliga utsträckning efterliknar vår egen? Varför hjälps vi inte åt att ta hand om denna underbara, fantastiska planet vi bor på istället för att rusta upp kärnvapen och ge varandra misstänksamma, förstulna blickar?

När människans stamfader levde som jägare och samlare på Afrikas slätter, var det något som gjorde att ursprungsmänniskorna enades och tog hand om varandra. Studier av andra primater för att inte säga med oss mer avlägset besläktade arter som lever i flock tyder på att flockbeteendet är ett väldigt vanligt förekommande fenomen – upp till en viss flockstorlek. Efter att en flock uppnår en storlek på några hundra individer splittras de och går skilda vägar, ofta på grund av rivalitet mellan ledarkandidaterna. Det är inte en långsökt tanke att även de första människorna gjorde så. Yuval Noah Harari skriver om detta ämne i sin bok ”A brief history of humankind”. Hela boken kretsar egentligen kring ett och samma tema: vad gör vi här? Den behandlar vilka faktorer som i tidernas begynnelse ledde till att vi blev den art som skulle erövra världen, trots att vi är små och svaga i förhållande till många andra arter som vandrat och vandrar på jorden. En viktig del i framgångshistorien som utgör Homo Sapiens är att vi har lyckats skapa samhällen som inte bara utgörs av ett hundratal individer utan miljontals individer. Hur kommer det sig att vi, till skillnad från de otaliga andra arter som finns, har klarat av att skapa så stora, fungerande samhällen? 

Kommunikation och kognitiv förmåga utgör två väldigt viktiga faktorer, men Harari tror att detta till en viss grad kan tillskrivas sociala konstruktioner såsom religion. Han tror att man genom att skapa en social struktur som alla kunde följa lyckades ena individerna i samhället på ett djupare plan: man fick en gemensam tro, en djupare mening till att samlas och ta ett gemensamt ansvar för klanens överlevnad. Det leder förstås till en viss krock med vad vi anser vara religion: plötsligt är det inte längre ”Guds ord” utan ett verktyg som skapats av någon smart shaman som hade ett specifikt mål – att ena individer och möjliggöra att större och säkrare samhällen skapas. ”Safety in numbers”, heter det ju på engelska, och det ligger något i det. Liksom alla andra arter som finns delades vi ändå upp i flera samhällen som levde parallellt vilka, i enlighet med vår historia, utan att tveka började strida sinsemellan. Så småningom var det dock inte religionen som styrde, utan karismatiska ledare eller ideologier. I dagens läge är det framför allt ideologi som styr vår världsbild, och i takt med att vi blivit allt mer globaliserade har olika ideologier blandats allt mer och man kan fråga sig hur det hela kommer att sluta: kommer det att uppstå ”mikrosamhällen” i våra samhällen, där likasinnade lever tillsammans i en liten bubbla, omsluten av andra liknande bubblor? Kommer det att leda till öppen konfrontation mellan människor med olika ideologier? Kommer vi kanske att vid något tillfälle inse att vi alla har ett gemensamt ansvar och kunna arbeta tillsammans trots att vi tänker olika?

Det är givetvis en otrolig förenkling att tillskriva endast religion, ledare och ideologi det faktum att vi skapat de samhällen vi lever i idag men det är en tilltalande tanke och jag tror likväl att det finns mer än ett korn av sanning i det. 

Jag hoppas inte det, men jag tror att vi går mot ett samhälle där likatänkande i allt högre grad umgås med varandra. Barack Obama adresserade detta potentiella problem under sin sista ”correspondents’ dinner” (ett evenemang där USA:s president bjuder de viktigaste mediajättarna till en gemensam middag – något som Donald Trump valde att inte göra under sitt första år eftersom han tyckte att de flesta bara producerade ”fake news”, men det är en annan historia). Han pratade om hur media, och samhället, polariseras allt mer och att det gömmer sig en fara bakom att bara umgås med andra som tycker som en själv. Han hävdade, och jag håller med honom, att det är viktigt att hela tiden konfronteras med fakta som strider mot ens egen världsbild eftersom det är det enda sättet att utveckla en nyanserad, mogen bild av den värld vi lever i. 

Utan denna ibland frustrerande men ack så nödvändiga input blir vi snabbt bekväma med vår existens och slutar se de brister som finns i den, vilket givetvis inte är en bra sak ur ett utvecklingsperspektiv sett. Således är enda vägen framåt att involvera människor som distribuerar sig inom alla delar av det ideologiska spektret i beslutsfattning och samhällsdebatt: annars kommer polariseringen att fortskrida och vi kommer att hamna i små mikrosamhällen där oliktänkare inte är välkomna. Detta problem ses redan på sociala medier där man (ofta) endast följer kändisar och är vän med folk som bekräftar och förstärker ens världsbild, medan andra synsätt och idéer blir glömda och gömda i skuggan.  

Huruvida polariseringen av vårt samhälle kommer att leda till öppen konfrontation mellan olika läger är en oerhört svår fråga att ta ställning till. Det finns definitivt en risk att så blir fallet ifall den tillåts fortskrida och det finns stora problem i bildandet av exempelvis förorter där majoriteten av invånarna tillhör samma religiösa sekt eller etniska minoritet. En problematisk aspekt är att det förhindrar integrationen av dessa individer i samhället vilket både i teorin och i praktiken leder till skapandet av mikrosamhällen där egna regler gäller och som på sätt och vis är fristående från det övriga samhället. 

Jag är oroad över områden (i till exempel Stockholms förort) där majoriteten av invånarna tillhör samma etniska minoritet. Jag är inte oroad för att de skulle vara mer kriminella, ha annan härkomst eller annan religion utan för det faktum att de bildar ett eget samhälle som på grund av bristande interaktion med övriga befolkningen inte integreras med resten av Sverige. I längden blir resultatet en bubbla där egna regler och egna kulturella normer gäller. Dessa är inte nödvändigtvis kompatibla med det övriga landets och kan, om tidigare mönster i världshistorien upprepas, förr eller senare leda till en öppen konfrontation mellan folk. Kulturell mångfald är en fantastisk sak, men inte om de olika komponenterna som utgör mångfalden är helt åtskilda: de måste vara blandade. Om individerna i ett samhälle endast återspeglar det mikrosamhälle de kommer från kommer vi förr eller senare att ha problem i form av att man inte längre kan komma överens om gemensamma värdegrunder i den stora gemenskap vi lever i. Rent historiskt har det nästan utan undantag lett till våldsamheter och jag är inte övertygad om att människan blivit mer fredligt lagd med åren. Det krävs en förståelse för andra kulturer och andra sätt att se på livet för att man skall fungera i ett mångkulturellt samhälle. 

Sufism är en form av Islamisk rörelse som har ett uttryck som sammanfattar andemeningen i det jag försöker säga, och som Christopher Tin har haft som tema i produktionen av sitt andra album: ”in the same way that every drop of water contains the essence of the sea, inside every human is the essence of all of humanity”. Om vi, liksom jag uttryckt en oro för, inte är överens om grundpelarna i vårt samhälle, finns det inget som håller ihop oss utan vi riskerar glida isär och konfrontationer mellan folkgrupper riskerar uppstå. Av det skälet är det absolut nödvändigt att vi vågar ta del av andra kulturer och ifrågasätta vår egen världsbild, att vi vågar lära oss av varandra istället för att leva enligt en variant av djungelns lag, där den som skriker högst får som den vill. Av det skälet är det viktigt att vi inte avskriver nya tankesätt och andra ideologier bara för att de inte överensstämmer med vårt egna tankesätt eller vår egen ideologi utan att vi försöker plocka de bästa delarna av respektive: det är så vårt samhälle utvecklats sedan tidernas begynnelse och det är så det kommer att fortsätta utvecklas. Faran ligger i att det utvecklas en arrogans där man tror att den Europeiska kulturen är överlägsen den i Mellanöstern, Asien eller Afrika och att man avskriver deras sätt att leva genom att hävda det. Faktum är att det finns stora brister i vårt samhälle och att vi antagligen är blinda för dessa. Vi är mycket bättre på att kritisera andras beteenden än våra egna och det är något man inte bara kan utan bör ha i åtanke även då det gäller ideologi och kultur. Bara för att det är annorlunda är det inte sämre per se. 

För att knyta ihop säcken: vad vill jag egentligen säga? Jag vill säga att det finns mycket att vinna på att våga ta reda på hur andra lever och varför. Jag vill säga att det finns stora vinster i att förstå andra kulturer och kunna fundera i andra ideologiska tankebanor än de man normalt funderar i. Jag vill poängtera att det är en potentiell fara med bildandet av mikrosamhällen: i en allt mer heterogen befolkning behöver vi lära av varandra vilket onekligen kommer att leda till att samhället förändras över tid. Om vi då inte förstår varandra kommer konflikter att uppstå – det är snarare ett tragiskt faktum än domedagstänkande om man ser på saken rent historiskt. Det är förståeligt att det finns både motstånd och rädsla för förändring men förändringen i sig är inte farlig: det är på det sättet samhället utvecklas. Faran ligger i att vi av rädsla för förändring förlorar vår mänsklighet i ett dödfött försök att förhindra denna utveckling. Vi klarar inte av att bedöma huruvida förändringen är bra eller dålig i dagens läge - det kommer historien att få utvisa. Det vi däremot kan göra är att agera som bra medmänniskor: att göra världen omkring oss till en bättre plats genom att värna om mänskliga rättigheter och behandla varandra på ett värdigt sätt oberoende av vem vi möter.

En främlings fotsteg

Under skolgången fick jag och mina klasskamrater höra om vikten av att visa empati för våra medmänniskor. Jag minns en äldre man som höll en “empatiförmiddag” med oss en morgon i högstadiet - i slutet av tillfället sade han något i stil med att han sått ett frö i våra huvuden men att det är på vårt eget ansvar att få det att gro, att vi hade fått kunskapen och nu fick göra vad vi ville med den. Det är dock inte helt självklart vad empati innebär i alla situationer och jag tror att insikten i hur man bör förhålla sig till motparten för att ge ett empatiskt intryck är något vi lär oss i takt med att vi blir äldre och får mer erfarenhet - en form av “trial and error” som pågår från tonåren tills vi dör.

Empati är inte samma sak som att hålla med trots att man egentligen inte gör det eller att bara berätta en del av det man tänkte av rädsla att såra någon annan. Empati är nödvändigt för en god relation men måste byggas på ärliga grunder - att vara av annan åsikt eller vara tvungen att ge ett svårt besked är situationer vi ibland råkar ut för och har ingenting med varken empati eller dess motsats att göra. Däremot utgör dessa “svåra samtal” tillfällen då inte bara oempatiska utan även empatiska personer kan ge ett oempatiskt intryck. Det säger därmed sig självt att det är i just dessa situationer som det är ännu viktigare att verkligen veta vad empati är utöver att man måste förbereda sig inför dem - de svåraste situationerna att vara empatisk i är då man, oförberedd, inser att man är ute på bråddjupt vatten utan flytväst när Titanic kört in i isberget medan den man pratar med sitter i soffan mittemot och berättar om hur eländigt livet är.

Empati innebär inte heller att man tar över den andra personens känslor. Det är ingen skillnad ifall motparten är arg, ledsen, deprimerad, euforisk eller stressad: empati per definition innebär att man har en förmåga att förstå och sätta sig in i en annan persons situation utan att själv hamna i den. Detta är en väldigt svår bit att bemästra eftersom skillnaden på att vara empatisk på ett balanserat sätt utan att verka kall är hårfin - liksom skillnaden på andra sidan spektret: att vara maximalt empatisk utan att ta över den andras känsla (eller känslor). Jag har själv erfarit båda två liksom majoriteten av mina nuvarande kurskamrater: alla livsöden man får ta del av gör att man utvecklar ett naturligt avstånd efter den första chocken. Jag vågar hävda att alla som jobbar inom yrken där man med jämna mellanrum är tvungen att hantera svåra livsöden har gått igenom en sådan – den kommer förr eller senare och ibland på de mest oanade ställen men den kommer garanterat att komma i något skede varvid resultatet, åtminstone för mig, var ett totalt emotionellt haveri. Vi hade under första året av studierna en dag i “Professionell utveckling” (en kurs) där en ung kvinna som förlorat sin man i cancer kom för att berätta om sina erfarenheter åt oss. Det var smärtsamt detaljrikt med en historia som berörde allt från beskedet, sjukdomsförloppet och den sista tiden av sjukdom till familjen som lämnades kvar. Hon berörde mig på ett sätt jag sällan erfarit, varken innan eller efter, och jag minns att jag grät mig igenom de två timmarna vi hade med henne. Efteråt kramade jag henne, dels av tacksamhet för att hon fick mig att känna så starkt och dels av beundran för hennes styrka; jag kan inte föreställa mig hur tungt det måste vara att återuppleva känslorna som minnena måste framkalla gång på gång. Hon menade dock att det var mycket viktigt att vi fick förbereda oss i en trygg miljö och betonade vikten av att ta ut och bearbeta våra känslor i denna trygga miljö för att kunna hantera det professionellt när vi försätts i den situationen i framtiden. Det innebär så klart inte att man inte kan gråta som läkare - hennes poäng var snarare att vi inte får falla ihop helt då man är med om ett emotionellt jobbigt patientfall.

Oberoende av hur eller när denna första ”chock” infinner sig är det något som var och en genomgår, på ett eller annat sätt. För någon som är mindre emotionell än jag kanske det endast innebär en djup, personlig reflektion medan det för en annan kan kännas mycket jobbigare än så. Det som ibland händer efter att man varit med om en situation där man tagit över någon annans känslor så fullständigt som jag gjorde i ovanstående fall är att man lägger på några extra lager skydd för att undvika att själv falla i bitar. Då riskerar man istället att ge ett avlägset, kallt intryck vilket naturligtvis är precis lika illa som att haverera känslomässigt. Jag tror att det tillhör utvecklingen av ett empatiskt förhållningssätt att skapa dessa extra skyddslager men det är av yttersta vikt att i något skede försiktigt våga skala av dem, ett efter ett så att skyddet blir så tunt det bara kan bli utan att exponera det underliggande medvetandet. Detta är ett arbete som tar hela livet och det är, som jag nämnde i inledningen, något av ett experiment för var och en av oss: ibland blir det fel och då måste vi analysera vad vi kan göra på ett annat sätt men ibland blir det rätt och dessa gånger är det viktigt att ge sig själv det tillkännagivandet. Den positiva feedbacken behövs, dels för att kunna konsolidera beteendet men även för att ge sig själv en liten klapp på axeln: ett kvitto på att man är på rätt väg och kan fortsätta på sin färd lite visare än tidigare.

Empati. Det är ett litet, men kraftfullt ord. Den allmänna uppfattningen torde vara att empati är en bra egenskap men den gör även individen lite mer utsatt för vissa scenarion som jag tidigare nuddat vid: oärlighet, övertagande av motpartens känslor, distanstagande som skyddsmekanism för att nämna några. Det tar ett helt liv för ett litet frö av empati att gro och växa till sig och det är du som är trädgårdsmästaren. Det kräver självinsikt, ärlighet och mod i kombination med lite experimentlust och kreativitet för att hitta sin egen stil och detta kan (ska?) kännas väldigt tungt och jobbigt i början. I slutet ger det dock så otroligt mycket: meningsfulla relationer, en förmåga att hantera de flesta situationer som kan uppstå i mänsklig interaktion och en större förståelse både för sig själv och andra. Faktum är, att vi kan förverkliga oss själva endast i gemenskapen med andra, och om du aldrig vågar se saker från en annan synvinkel än din egen kommer du aldrig att kunna förverkliga dig själv. Jag tänker avsluta med ett citat från Disney’s “Pocahontas” som egentligen handlar om att övervinna sina fördomar men som passar lika bra när det gäller att utvecklas som medmänniska: “if you walk the footsteps of a stranger, you'll learn things you never knew you never knew”.

Trädgården

Ibland (läs: ganska ofta) sätter jag mig ner för att bara fundera och reflektera. Ibland (läs: ganska sällan) är dessa tankar djupa och intelligenta. För det mesta är de av mer trivial natur.

När jag sätter mig ner för att skriva vet jag sällan på förhand exakt vad jag skall skriva om. Ofta finns en tanke om vad jag skall skriva om men den är outvecklad, ett litet frö. Genom att vattna detta frö med mina egna erfarenheter, åsikter och intryck kan jag få fröet att gro. Dock är det endast ett fåtal av dessa frön som verkligen tar sig och bryter sig genom kapseln, men de som gör det kommer så småningom att bli en vacker växt. Jag har lite samma inställning till världen. Det är så mycket man vill göra men det finns inte en chans att göra allting man vill. Låt oss se de saker vi verkligen gör som de frön som bryter sig genom kapseln och de saker vi inte gör (vilka torde vara en klar majoritet för de flesta av oss) som de frön som helt enkelt inte gror.

Det går att härleda från ovanstående argument att vi endast kan plantera ett begränsat antal frön - oberoende av hur gröna våra fingrar är kan vi inte plantera alla frön i påsen och även om vi med våld gjorde det skulle alla inte gro. Vilket obönhörligen leder oss till ett dilemma där vi måste prioritera vissa frön framför andra. Vill jag ha blommor eller träd i min trädgård? Hur många frön skall jag plantera för att försäkra mig att åtminstone något av dem gror? Blommorna gror och växer fort och jag kan njuta av dem ganska snart, men hur vackra de än må vara bleknar de i närheten av en majestätisk ek. En ek växer dock långsamt och kräver dels en jordart som möjliggör dess tillväxt och dels omsorg över en lång tid för att den skall växa upp rak och ståtlig. Därav måste vi ställa oss frågan hur vi vill att vår egen trädgård skall se ut och hur mycket tid vi vill lägga ner på dess utformning. Morän, sand eller berg? Mossa eller gräs? Varför inte lav? Rosor eller vildväxt? Buskar eller träd? Trimmade eller inte?

Jag har valt att dedicera mitt liv till en karriär inom medicin - för mig är det mer än ett yrke, det är ett kall. Det är visserligen ett jobb som man går till och från varje dag men trots att ens skifte tar slut är man fortfarande läkare. Det är ett jobb där man får lyssna till människors djupaste rädslor men även deras högsta drömmar. Det enda ordet med vilket jag kan beskriva läkarrollen är privilegierad. För mig känns det oerhört fint att få ta del av människors liv såväl i glädje och lycka som i oro och sorg. Det är ett yrke som kräver att jag mognar och fortsätter mogna som person och vetenskapsman i hela mitt liv - det finns ingen läkare som är fullärd. Det finns mer och mindre lärda läkare och den parametern är ofta men inte alltid korrelerad till den individuella läkarens erfarenhet men det finns ingen fullärd läkare. Det är en av de saker som gjorde att jag redan i ett tidigt skede av mitt liv föll för läkaryrket. Det är ett i yrke som per definition är fyllt av mening - man får hjälpa människor som behöver hjälp varje dag. Besvären är ibland allvarliga, ibland bara manifestationer av patientens oro. Oberoende finns jag där för att lyssna och hjälpa i den mån jag bara kan.

Medicin var ett av mina frön. Jag tror att många inom yrkeslivet ofta fokuserar väldigt mycket på just “karriärsfröet” - de planterar frön i hopp om att en dag beskåda ett fantastiskt träd i mitten av trädgården för att helt glömma bort det som finns runt omkring. Inom biologin talar man ofta om symbios - exempelvis hur asken i våra skogar samarbetar med svamparnas mycel i marken runtomkring för att båda parter skall kunna växa effektivare, snabbare och må bättre. Detsamma gäller i våra inre trädgårdar. Den ensamma eken må vara vacker men, som sagt, ensam. Om den faller eller om fröna inte gror finns ingenting kvar och trädgården står tom. Därför är det viktigt att plantera lite fler frön än enbart “karriärsfröet” och kunna fördela sin uppmärksamhet på fler växter. Således kan de olika växterna ta hjälp av varandra enligt ovanstående definition av symbios. Om trädet faller (plötslig sjukdom, konkurs etc) finns det fortfarande annat som kan hålla trädgården levande och vacker. För mig har musiken länge fyllt denna roll, för andra är det sport. Det faktum att min uppmärksamhet bli delad är ett sätt för min hjärna att koppla bort från medicin, sjukdom och svåra livsöden och kunna skapa något vackert med och för andra. Det fyller en annan funktion och tack vare det kan jag återgå till medicinen med nyladdade batterier. Samtidigt ger det mig möjlighet att träffa människor från världens olika hörn vilket inte enbart är socialt givande utan även utvecklande för mig som person. Vilket bidrar till att jag kan vara en bättre läkare när det väl gäller.

Avslutningsvis vill jag bara sammanfatta mina tankar: det är viktigt att ha ett tydliga mål i livet men tunnelseende vad gäller enskilda mål är potentiellt farligt. Det måste finnas ett vidare perspektiv och det måste finnas andra saker att uppnå utöver huvudmålet. Det är enda sättet att hålla sig mentalt frisk och undvika att tömma sina energidepåer, som för den unga individen kan tyckas vara outsinliga men som töms fortare än man kan ana om man inte tar hand om sig själv. Vi är människor, inte robotar och vi behöver mer än enbart arbete och karriär i våra liv för att klara oss. Kärlek, sport, musik, socialt umgänge, familj, konst eller vilken kombination som helst av vad som helst så länge karriär ensamt inte är det enda målet i våra liv. Ett liv enbart i arbetets tecken är inte ett fullt liv och det är på våra egna axlar att utforma vår vardag efter våra egna behov - det är oerhört lätt att hamna i en situation där andras behov styr ens liv och det är precis det jag vill påminna om: reflektera över vad som är viktigt för dig och låt din vardag se ut på ett sätt som du är nöjd med. Faktum är, att när du är nöjd med ditt liv kommer du att kunna bidra till att andra även är nöjda med sina liv i en mycket högre utsträckning.