Bete på bottnen fångar ingen fisk

”Den bibliotekarie som läser är förlorad.”, sade litteraturprofessor Lars Burman - som sedermera själv blev bibliotekarie. Hans far hade i tiden sagt samma sak åt honom, och han valde att yttra orden åt mig under en konversation vi hade efter ett av körens framträdanden.

Jag vet inte varför orden stannade med mig men jag har funderat en hel del på frasen efter att jag hörde den. Jag har valt att se på den ur ett mer allmänt perspektiv – att det finns ett behov av en viss distans till ens profession för att inte förtäras av den. Man kan dock fråga sig: varför skulle man inte låta sig drunkna i sitt förvärv? Varför skulle man inte sträva efter att bli den bästa inom sitt område eller att bidra med så mycket man bara kan till de delar av samhället man har kompentens inom? Skulle det vara själviskt att inte göra det?

Jag tror att det som krävs för att inte drunkna är balans. När man metar har man en tyngd som man fäster krok och bete till, men man har också ett flöte som ser till att allting inte sjunker till botten. Oavsett hur bra ditt bete är gör det absolut ingen nytta om det ligger på havsbottnen. Du behöver ditt flöte för att stanna på rätt djup och ha nytta av ditt bete.

Inom dagens hälso- och sjukvård ses tyvärr en stor grupp sakkunniga som i princip alltid är överarbetade (antingen subjektivt eller objektivt) och ofta på gränsen att bränna ut sig. Redan under studietiden på läkarprogrammet är det många som känner att det inte finns tid att engagera sig i något ”roligt” – det är bara studier och engagemang relaterade till studierna som gäller. Detta blir bara värre i takt med att karriären går framåt och jag tror det är av yttersta vikt att hitta något – helt odefinierat vad – som kan fungera som ens flöte.

Mitt flöte har varit musik, i princip genom hela studietiden. Först var det storband som gällde, under en period både storband och kör och nu framför allt kör. Gemenskap och social kontakt utöver mitt ”värv” låter mig försvinna en liten tid, får stressen att lätta och känns allmänt bra. Det behöver givetvis inte vara konst – det kan lika gärna vara någon form av idrottsaktivitet. Det viktiga är att det finns någonting som inte är relaterat till det du gör hela dagen, varje dag. Många större universitet, ex. Harvard, skriver redan innan man kommer till informationen om hur man ansöker till programmet att de rekommenderar någon form av fritidsaktivitet som man idkar på minst hobby-, men helst på en högre nivå, och anger sport eller musik som exempel. Deras motivering? Studierna kräver mycket av en, både fysiskt och psykiskt, och man behöver något annat att tänka på för att bibehålla en god hälsa. Låt oss kalla det en motvikt, helt enkelt.

Orsaken till varför jag tidigare skrev att det är viktigt att det *inte* är inom samma område man studerar är att hobby och jobb annars riskerar bli samma sak. En musiker kan absolut lyssna på musik i avkopplande syfte men kanske inte skapa musik utan att lägga in sina professionella tankar i produktionen. Det blir helt enkelt svårt att se på verksamheten som ”avkopplande” om det är samma sak man normalt gör. Detta är min uppfattning: det finns säkert folk som klarar av det men det är en utmaning och riskerar att, istället för att vara det flöte det var tänkt att vara, bli en extra tyngd som gör att betet når bottnen ännu fortare.

Ett argument jag ofta hört är att man inte hinner göra annat pga. att plugget/jobbet tar så mycket tid – man skulle inte hinna med allt man måste hinna med. Detta är en tankefälla! Saken är, att man de facto blir effektivare av att göra något annat med jämna mellanrum. Även när du gör det odefinierade ”annat” jobbar ditt undermedvetna med att kategorisera den information du tidigare tagit in. Det är rentav nödvändigt att ge hjärnan en liten paus ibland för att hinna behandla alla fakta och göra något vettigt av den, eller för att kunna ta sig an sitt arbete med nya krafter när det är dags att återanvända till jobbet.

Frågan jag ställde i början av texten angående ens bidrag till samhället är således rätt fråga men i fel avseende: du kan endast uppnå den bästa versionen av dig själv genom att, något paradoxalt, dela ditt fokus. Med ett odelat fokus kanske det verkar ”lättare” eller ”snabbare” att bli en expert inom sitt område, men jag anser det mindre värdefullt om man samtidigt blir cynisk, oempatisk och utbränd. Enda sättet att orka jobba hela karriären inom något som tidvis kräver så mycket av en, både socialt, fysiskt och psykiskt, som sjukvård är att se till att ens liv runt omkring sjukvården känns bra. Jag hävdar att arbete är en del av livet men det är inte hela livet – många av livets viktigaste delar ligger utanför arbetet och man måste ha energi och lust att vara närvarande även utanför sitt arbete. Detta kräver ett flöte.

I dagens värld finns så mycket som tär på oss, så mycket som får oss att tappa tron på oss själva. Om vi skall orka behöver vi något som istället för att slita ned oss ger oss energi och livsglädje. Vi behöver något som inte förbrukar utan bygger upp vårt självförtroende. En hobby gör allt detta och samtidigt möter du människor med olika bakgrund i olika skeden av sina liv – alla med en gemensam passion för det odefinierade ”annat” som är din hobby. Håll fast vid den och försvara den: den är viktig!