”Den bibliotekarie som läser är förlorad.”, sade
litteraturprofessor Lars Burman - som sedermera själv blev bibliotekarie. Hans
far hade i tiden sagt samma sak åt honom, och han valde att yttra orden åt mig
under en konversation vi hade efter ett av körens framträdanden.
Jag vet inte varför orden stannade med mig men jag har
funderat en hel del på frasen efter att jag hörde den. Jag har valt att se på
den ur ett mer allmänt perspektiv – att det finns ett behov av en viss distans
till ens profession för att inte förtäras av den. Man kan dock fråga sig: varför
skulle man inte låta sig drunkna i sitt förvärv? Varför skulle man inte sträva
efter att bli den bästa inom sitt område eller att bidra med så mycket man bara
kan till de delar av samhället man har kompentens inom? Skulle det vara
själviskt att inte göra det?
Jag tror att det som krävs för att inte drunkna är balans. När man metar har man en
tyngd som man fäster krok och bete till, men man har också ett flöte som ser
till att allting inte sjunker till botten. Oavsett hur bra ditt bete är gör det
absolut ingen nytta om det ligger på havsbottnen. Du behöver ditt flöte för att
stanna på rätt djup och ha nytta av ditt bete.
Inom dagens hälso- och sjukvård ses tyvärr en stor grupp
sakkunniga som i princip alltid är överarbetade (antingen subjektivt eller
objektivt) och ofta på gränsen att bränna ut sig. Redan under studietiden på
läkarprogrammet är det många som känner att det inte finns tid att engagera sig
i något ”roligt” – det är bara studier och engagemang relaterade till studierna
som gäller. Detta blir bara värre i takt med att karriären går framåt och jag
tror det är av yttersta vikt att hitta något – helt odefinierat vad – som kan
fungera som ens flöte.
Mitt flöte har varit musik, i princip genom hela
studietiden. Först var det storband som gällde, under en period både storband
och kör och nu framför allt kör. Gemenskap och social kontakt utöver mitt
”värv” låter mig försvinna en liten tid, får stressen att lätta och känns allmänt
bra. Det behöver givetvis inte vara konst – det kan lika gärna vara någon form
av idrottsaktivitet. Det viktiga är att det finns någonting som inte är
relaterat till det du gör hela dagen, varje dag. Många större universitet, ex.
Harvard, skriver redan innan man kommer till informationen om hur man ansöker
till programmet att de rekommenderar någon form av fritidsaktivitet som man
idkar på minst hobby-, men helst på en högre nivå, och anger sport eller musik
som exempel. Deras motivering? Studierna kräver mycket av en, både fysiskt och
psykiskt, och man behöver något annat att tänka på för att bibehålla en god
hälsa. Låt oss kalla det en motvikt, helt enkelt.
Orsaken till varför jag tidigare skrev att det är viktigt att det *inte*
är inom samma område man studerar är att hobby och jobb annars riskerar bli
samma sak. En musiker kan absolut lyssna på musik i avkopplande syfte men
kanske inte skapa musik utan att lägga in sina professionella tankar i
produktionen. Det blir helt enkelt svårt att se på verksamheten som ”avkopplande”
om det är samma sak man normalt gör. Detta är min uppfattning: det finns säkert
folk som klarar av det men det är en utmaning och riskerar att, istället för
att vara det flöte det var tänkt att vara, bli en extra tyngd som gör att betet
når bottnen ännu fortare.
Ett argument jag ofta hört är att man inte hinner göra annat
pga. att plugget/jobbet tar så mycket tid – man skulle inte hinna med allt man
måste hinna med. Detta är en tankefälla!
Saken är, att man de facto blir effektivare av att göra något annat med jämna
mellanrum. Även när du gör det odefinierade ”annat” jobbar ditt undermedvetna
med att kategorisera den information du tidigare tagit in. Det är rentav
nödvändigt att ge hjärnan en liten paus ibland för att hinna behandla alla
fakta och göra något vettigt av den, eller för att kunna ta sig an sitt arbete
med nya krafter när det är dags att återanvända till jobbet.
Frågan jag ställde i början av texten angående ens bidrag
till samhället är således rätt fråga men i fel avseende: du kan endast uppnå
den bästa versionen av dig själv genom att, något paradoxalt, dela ditt fokus.
Med ett odelat fokus kanske det verkar ”lättare” eller ”snabbare” att bli en
expert inom sitt område, men jag anser det mindre värdefullt om man samtidigt
blir cynisk, oempatisk och utbränd. Enda sättet att orka jobba hela karriären
inom något som tidvis kräver så mycket av en, både socialt, fysiskt och
psykiskt, som sjukvård är att se till att ens liv runt omkring sjukvården känns
bra. Jag hävdar att arbete är en del av livet men det är inte hela livet – många
av livets viktigaste delar ligger utanför arbetet och man måste ha energi och
lust att vara närvarande även utanför sitt arbete. Detta kräver ett flöte.