Mina ord föll som sten, och följdes av några häftiga andetag som successivt ändrade karaktär och blev snyftningar.
Vi pratade i en halvtimme efter detta, och täckte allt mellan medicin, livsåskådning och filosofi under denna tid. Jag har funderat mycket på denna konversation, och kanske framför allt på ovanstående fras, sedan jag återgick till mina studier i höstas. Fordrades verkligen denna direkta ärlighet? Borde jag ha närmat mig ämnet mjukare? Det pratas så mycket om det fantastiska man kan åstadkomma med modern medicin - mina studier har också visat en annan sida: hur mycket man de facto inte kan göra så mycket åt. Hur skall man som professionell vårdgivare förhålla sig till detta?
Under en längre tid har jag haft åsikten att man som läkare har en annan inställning till döden än “gemene man”. Jag tror att det kan härledas från det enkla faktum att den är ständigt närvarande i ens arbete. Den är ett naturligt slut på cirkeln som kallas livet men för de allra flesta tar det ett helt liv att lära sig hur man skall förhålla sig dels till andras död men dels även till sin egen dödlighet.
Samtidigt som konversationen ovan inte var lätt för patientens anhöriga bidrog den ändå med något: förståelse för att tiden man hade tillsammans var den sista man någonsin skulle spendera tillsammans. Det kan låta som domedagen men resultatet var, ur åskådarperspektiv sett, otroligt vackert: den sista gemensamma tiden fick en, för de involverade, personlig betydelse och en skönhet som jag har svårt att helt sätta fingret på men inte kommer glömma. Någonsin.
Döden är ledsam och det både får och ska den vara. Samtidigt är den något man inte kommer från oberoende hur rik eller högt uppställd man är. Jag har läst en del litteratur om döden och något som många författare pratar om, bl.a. Dr Atul Gawande i sin bok “Being Mortal”, är hur livets prioriteringar skiftar från ett framtidsfokus till ett “nu”-fokus i samband med kunskapen om att ens tid håller på att rinna ut. Jag tror att man som vårdpersonal och speciellt inom läkaryrket har en väldigt viktig roll i att informera anhöriga och patienter om vart vederbörandes hälsotillstånd är på väg. Med informera menar jag att man inte bara skall antyda vart det är på väg utan uttryckligen säga precis vad det man säger innebär, även då man måste ge svåra nyheter. Den mänskliga hjärnan har en förmåga att tolka alla hemska nyheter på ett bättre sätt om den bara kan. Detta faktum förutsätter tydlighet och empati i dessa situationer. Det är givet att man inte kan veta hur länge någon har kvar att leva, men det betyder mycket för alla involverade att man kan ge en fingervisning: ofta kan man uppskatta ifall det rör sig om veckor-månader eller månader-år.
Till mitt förtret finns det ett motstånd att prata om död. Nästan som om det vore en skymf mot den moderna läkarens allsmäktighet att patienter dör. Jag tror att alla läkare kan utvecklas, lära sig och framför allt bättre hantera död - både avseende den död man möter i sin yrkesroll men även den som livet för med sig. Jag tror även att anhöriga man kommer i kontakt med vinner mycket i sitt eget sorgearbete om man har en vårdpersonal som kan handskas med ämnet på ett professionellt och genomtänkt sätt. Som vårdgivare kräver det dock att man accepterar döden och jobbar med den som ändstation snarare än att man försöker ignorera den och med alla medel undvika den. Första steget dit är att våga sätta sig ner, ta ett djupt andetag, berätta samt förklara läget och därefter låta informationen sjunka in. När allt detta är gjort kan man på allvar börja diskutera och det är då som man hittar kärnan i att ta hand om andra människor, både sjuka och deras friska anhöriga.
Min patient dog en vecka senare. Det är inte säkert att det gjorde någon skillnad, men jag vill tro att han tack vare att ovanstående samtal hölls kunde spendera många timmar fler med sina älskade döttrar och de med honom innan hans tid var ute. Tid som inte hade avsatts om inte döttrarna hade känt till precis vilket läge vi befann oss i. Tid som de kommer att minnas och uppskatta både vid tillfällen av saknad och glädje.
