Åter befinner vi oss vid tidpunkten på året då vi blickar både bakåt och framåt. ”The flower that blooms in adversity is the rarest and most beautiful of all.” Så sade den kinesiska kejsaren I Disney’s “Mulan”. Det är nu dags att leta efter dessa blommor och ta hand om dem, så att vi kan få en kollektiv nytta av ett år som i övrigt lämnat en del att önska.
Jag upplever att jag oroat mig mer än vanligt detta år. Min handledare på jobb sade åt en av sina patienter som klagade på att livet var upp-och-ned, att det inte är så konstigt med tanke på att hela världen är det. Sanningens ord, men världen har varit upp-och-ned mycket längre än COVID-19 funnits. Vår generations största kamp kommer bli den mot klimatkrisen, och den har börjat för länge sedan vare sig vi vill se det eller inte. Jag oroar mig för vårt förhållande till naturen och vad det kommer kosta oss. Vi måste sluta överkonsumera, vi måste minska våra utsläpp, vi måste motarbeta skövlingen av regnskog och arbeta för att skapa större naturreservat som säkrar fortlevnaden för en större andel av jordens arter. Vi behöver ett mer hållbart fiske och renare energi. Vi har en massutdöendevåg på gång, och om vi inte aktivt bekämpar den klimatkris som pågår finns en risk för att naturen går i en riktning vart människan som art inte kan följa henne. Som Sir David Attenborough sade i sin senaste film, ”A life on this planet”: ”We are apart from nature; it is now time we, once again, became a part of it.”
Klimatet har dock inte varit mitt enda skäl till oro. Jag har under hösten haft tid för reflektion, meditation och långa samtal kring mitt yrkesval – tid jag inte hade efter examen i våras. Den brännande frågan som vuxit fram under flera års tid, som jag egentligen ignorerat av skälet att jag ansett att jag lagt ner för mycket tid på det för att ens acceptera att frågan ens finns, är: gör jag rätt resa?
Vad jag tror mig kommit fram till är att denna typ av funderingar inte enbart drabbat mig, utan att de flesta drabbas under något skede av ens livsbana men måhända på olika sätt. Jag har ändrat min uppfattning från att bara skjuta ifrån mig dessa tankar till att uppleva att det är en otroligt viktig del av ens yrkesmässiga val och professionella utveckling att våga lufta allt tvivel man bär på. Gör jag rätt, är jag mig själv, trivs jag, vilken nytta gör jag, vad spelar det för roll? Dessa existentiella frågor är de som ger ens livsbana individuell projektion och gör den meningsfull, men vägen dit går för många genom en skog av tvivel, ångest och osäkerhet. 2020 har för mig varit en vandring genom denna skog, och för de som tar sig igenom den vill jag bara säga att den inte är oändlig och att vandringen blir lättare om man tar stöd från sina närstående.
Ett sista orosmoln som 2020 inneburit handlar om medias ansvar i samhället (inte minst i krissituationer eller vid demokratiska val), om förhållandet mellan vedertagen kunskap och konspirationsteorier och om gemene mans förmåga till kritisk värdering av information. Det har alltid funnits de, som av olika anledningar inte vill kännas vid sanningar som övriga samhället verkar godta. Ett av problemen som uppkommit sedan födelsen av sociala medier är att man i allt högre grad kan hitta information som bekräftar ens egna uppfattningar, och att dessa program dessutom skräddarsyr ens flöde på ett sätt som motsvarar ens förväntningar. Jag kan rekommendera ”The social dilemma” på Netflix för en intressant förklaring av detta. Man kan tycka att det är en bra sak att man får en anpassad upplevelse på internet, men det är pudelns kärna: avsaknaden av motargument och brist på exponering för andra förklaringsmodeller och uppfattningar än den/de egna skapar ett intolerant debattklimat. Om man inte är duktig på källkritik finns även en stor risk för att konspirationsteoretiker och extremgrupper får fotfäste. Resultatet blir polarisering, vilket vi ser extremvarianter av under hela historiens gång och oroväckande tecken på under de senaste decennierna världen över. Om man blickar mot väst (USA) kan man följa med hur polarisering på samhällsnivå ser ut. Vi måste lära oss förhålla oss till sociala medier, sociala medier måste ha regelverk som begränsar hur man kan utnyttja deras funktion utan att skapa censur och vi behöver motarbeta den polarisering som redan finns. Detta blir ytterligare en utmaning vi redan nu befinner oss och som vår generation, för mänsklighetens skull, behöver ta sig an.
2020 har varit ett omtumlande år, men en del saker har kristalliserats ut för mig. En ökad tilltro till mina närstående, en medvetenhet om de utmaningar vi står inför och en plan för att göra det jag kan för att bidra till att lösa dessa problem är mitt kvitto. Vad är ditt? I väntan på vad nästa år för med sig önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År.
